Erik Beckman – Passus.nu

BAKGRUND TILL TEXTEN

Erik Beckman är den svenska författare som engagerat mig mest. Därför blev han ett självklart val när jag som student i litteraturvetenskap skulle skriva en C-uppsats. Jag gjorde en närläsning av hans debutroman “Någon något”, vars fokus på kunskapsteoretiska frågor tangerade sådant som fångat mitt intresse även då jag läste filosofi i Lund.
Förvisso rymmer texten nedan biografiska element, men syftet med den var snarare att teckna en rent idéhistorisk bakgrund, att ge en bild av vilka fundament som Erik Beckman baserade sin tidiga estetik på.
På annan plats på Passus.nu finns en förteckning över de 19 verk författaren gav ut under sin levnad. Bokomslag har skannats in och kombinerats med kortare presentationer av böckerna.
Texten nedan inledde C-uppsatsen “Många ord i drevet – nu börjar vi driva!”, men kom också till användning som kortbiografi på Erik Beckman-sällskapets hemsida

Åren före debuten

Erik (Wilhelm Montan) Beckman föddes den 23 april 1935 i Vänersborg, som son till kontraktsprost Teodor Beckman och gymnastikdirektör Vera Gawell. Men ganska snart flyttade man till Värmland, närmare bestämt till Rämmen strax norr om Lesjöfors. Här växte gossen Erik upp. Det var en icke-klerikal ort i Värmlands bergslag som “stavades Rämen på den tid Tégners svärfar styrde där”.

Sin skoltid tillbringade Erik Beckman till en början bland annat i Filipstad. Senare gick han på gymnasium i Karlstad. Men eftersom han var “dålig i alla ämnen” beslutade han sig för att överge denna skolform.

Beckman föresatte sig istället att bli musiker. På så vis hamnade han under sitt sjuttonde levnadsår på Folkliga musikskolan i Ingesund, i närheten av Arvika. Han ägnade sig åt vad han senare kommit att kalla “fria men resultatlösa studier”.

Han spelade fiol och hade för avsikt att bli kompositör, men saknade enligt egen uppgift talang. Beckman har dock under alla år vidmakthållit ett mycket stort musikintresse. Detta har varit betydelsefullt för hans konstnärliga utveckling, inte minst med tanke på hur han komponerat sina texter, något som Sven Hansell tar fasta på i sin doktorsavhandling Livet, även om jag dog av det:

“Hans musikaliska gestaltning låter upplevelsen vara en direkt följd av textens struktur, istället för att inom normalprosans ramar återberätta en tänkt historia.”

Samma år Erik Beckman gav upp sina Ingesundstudier dog fadern och därmed förlade familjen sin hemvist till Uppsala. Beckman återupptog här sina gymnasiestudier. Vid denna tidpunkt började hans uttrycksbehov orientera sig åt det litterära hållet, och det kan därför vara av intresse att nämna något om hans läsvanor:

“Jag läste mycket den här tiden och var allmänt avancerad i mitt litteraturval – för att det hörde till. Jag valde lyriksamlingar som jag visste var svåra, sökte mig till avantgardismen. Sinnet för avantgarde berodde på intresset för musiken, tror jag. Jag var Schönberg-fantast. Oswalds Rondo läste jag omedelbart den kom ut.”

Inspiratörerna Kafka och Ahlin

Beckman tog förstås också del av huvudströmfåran i vår litteraturhistoriska kanon, exempelvis böcker av Herman Hesse, Thomas Mann och Franz Kafka. Hans förhållande till den sistnämnde förtjänar att nämnas, eftersom det enligt Sven Delblanc är lite säreget.

“Beckman upplever inte Kafka som absurdist, som gestaltare av en mardrömsvision, utan snarare som en nästan pedantiskt exakt realist. Bilden av Josef K som krossas under trycket av en ansiktslös byråkrati är en dokumentärt korrekt bild av vår mänskliga situation idag.”

Av lyrikerna är det särskilt Diktonius, Trakl och Majakovskij som engagerat Beckman. Den verkligt stora författaren för honom var annars Lars Ahlin. Beckman nämner speciellt Ahlins bok Om och i än högre grad Min död är min. För Karl Erik Lagerlöf berättar han varför just den sistnämnda varit så betydelsefull.

“Svårt att säga varför, men nollpunktstänkandet, det där att man måste söka sig tillbaka till en nollpunkt, ett naturligt centrum – det spelade en stor roll för mig. Boken handlar ju om en självmordskandidat, som gör sig av med en massa överbyggnader och på det sättet löser sig ur självmordet. Inför det faktum att hans död är hans förlorar de sociala värderingar och krav som trycker honom allt värde och han kan positivt bekänna sig till sitt eget ynkliga liv. Det som betydde något för mig var att det hos Ahlin fanns ‘ett naturligt centrum’, där människan har gemenskap och kan leva vidare.”

När det gäller Om var det säkerligen mycket den rent tekniska sidan av Ahlins språkliga hantering som fängslade Beckman. Den karakteristik av Om som här citeras ur Litteraturens historia i Sverige, kunde i hög grad gälla också för debutromanen Någon något.

“Med effekter som erinrar om den romantiska ironins nedbrytande av den litterära formens illusionsverkan pekade han på att detta var ett språkligt arbete, inte en återgiven verklighet, en inbjudan till samtal och delaktighet, inte ett slutet konstverk.”

Högljudd och delvis brutal litteratur

Men Erik Beckmans tid upptogs inte helt och fullt av bokläsning och estetiska spekulationer. Det fanns plats för aktiviteter av mindre cerebralt slag. Björn Nilsson förtäljer bland annat följande:

“Frampå våren 55 måste han ha tagit studenten, sannolikt utan att bry sig särskilt mycket om det. Jag minns att han jäste eget portvin i skrubben hos moder prästänkan på Stabby gärde, och mer huvudvärk än av den brygden kunde man inte få på naturlig väg /…/ Han brukade också cykla runt bland slättens medeltidskyrkor tillsammans med en katolsk familjeflicka på von. Så småningom blev han, naturligtvis, ordförande i Litteraturklubben.”

Och nu hade alltså Beckman hunnit påbörja studier vid universitetet i Uppsala. Han följde bland annat alla Ingemar Hedenius’ föreläsningar och övningar från hösten -55 till våren -57. Sven Hansell utreder i sin avhandling hur Hedenius påverkat Beckman, påpekar till exempel att han fick en filosofisk grund att stå på som innebär både kritisk positivism och livsbejakelse:

“Hedenius’ utgångspunkt är att språkliga satser aldrig kan vara sanna eller falska utan endast uttrycka något som är sant eller falskt. Beckmans estetik är den radikala konsekvensen av detta synsätt. Hedenius’ diskussion problematiserar grundligt språkliga uttrycks mening: ‘På det hela taget kan man säga, att vi sällan riktigt vet vad vi menar med våra påståenden’.”

Förutom sitt ordförandeskap i studenternas litteraturklubb uppvisade Beckman språkligt orienterade intressen genom att tillhöra de mera aktiva bakom den kortlivade tidskriften Siesta. Dessutom gav han via FIB:s lyrikklubb ut en antologi, där sannolikt både han och Lars Gustafsson för första gången förekommer i tryck. Året var då 1956.

1957 sökte sig Beckman ner till Skåne, för att i Lund fortsätta sina universitetsstudier. Han läste teoretisk filosofi tillsammans med bland andra Sven Eric Liedman, vilken för övrigt drar sig till minnes att Beckman funderade i dessa banor:

“Ibland spekulerade han över vad som skulle komma efter 50-talets alla trollkarlar och narrar men underförstod inte att frågan var rent personlig för honom. 60-talet skulle föda en högljudd och delvis brutal litteratur, förklarade han. I motsats till 50-talets skulle den varken vara viskande eller suckande eller magisk. Vad han sa lät som en profetia men var i själva verket en deklaration av hans egna avsikter.”

Nykter och bestämd antimetafysiker

Sin examen tog Erik Beckman 1961, en fil. mag. i litteraturhistoria och filosofi. Efter att ha gift sig påbörjade han sitt yrkesverksamma liv som folkhögskolelärare. Familjen flyttade upp till Ångermanland, till Hola folkhögskola i Prästmon, där Beckman kom att undervisa ibland annat svenska.

Det var ungefär vid den här tiden han kom igång med skrivandet på allvar. Karl Erik Lagerlöf beskriver Beckmans stämningsläge under sommaren 1961 så här:

“Han tyckte han hade försuttit sina chanser när han ägnat studieåren ‘åt något så dumt som studier’ och satte igång att fabricera poesi på rent trots.”

Det är således dikterna i debutsamlingen Farstu som åsyftas. All poesi som ingår däri skrevs i Prästmon, utom “Bruden och byxan” och “Kärlek under morotsträd”, vilka Beckman hade med sig i bagaget från Sydsverige.

Erik Beckman fick mycket fin kritik vid debuten, åtminstone till övervägande delen. Extra väl mottagen blev han av de yngre kritikerna, av till exempel Torkel Rasmusson och Leif Nylén. Den senare skriver bland annat:

“Kanske kan man uppfatta Erik Beckmans dikter som ett exempel på den fruktbara fusion mellan konkret och konventionell poesi som flera kritiker siat om.”

Den mest välavvägda och energiska recensionen skrev dock Karl Erik Lagerlöf. Jag väljer att citera ett längre utdrag ur den, mest för att det kan ge en första vink om “klimatet” i Erik Beckmans texter:

Beckman är en saklig person som utnyttjar sin påfallande ekvilibristiska begåvning till att precisera den nivå där språket kan gälla. Han är en nykter och bestämd antimetafysiker, vet att vi bara kan mötas i “farstun”, avvisar utklivningar i spekulationer, ber oss stanna på vår ort och ta hänsyn till det definierbara i vår situation och lägga det andra åt sidan, besinna numret på vår sko och skjorta, kort sagt, vara realister.

Sin estetik redogör Beckman för i inledningsdikten “Ordens näsor”, liksom “Tidens tåg” ett mästerstycke av underfundig, distanserad livsbetraktelse.

Beckman inser att vi till stor del lever i språket. “Meningen” finner vi inte i orden som sådana och inte i “det vi pekar på”, men i språkets spel, i grammatiken, som förför oss så snart vi kommer över i det hemlighetsfulla eller av konvention belastade, men som också uttrycker en verklighet som förblir vår, praktiskt preciserbar och möjlig att “bita i”, och det gör Beckman, både med originalitet och kraft.

Huvudkällor:
Hansell, Sven: Livet, även om jag dog av det (1991)
Lagerlöf, Karl Erik, Samtal med 60-talister (1965)
Nilsson, Björn, “Jordbeckman, en ytterkontur”, en intervju som finns med i Erik Beckmans bok Fågeln som pianist (1986)