Sången om Sävsjö

Låtskrivaren och sångaren reflekterar över sitt förhållande till småstaden.

Mattias Linders suggestiva sång väcker minnen

Inte vet jag varför jag förträngt att jag vuxit upp i Sävsjö. Eller rättare sagt: troligen är det en av få saker jag inte vill veta så värst mycket om. Vem dyker frivilligt ner i ett svart hål? Men häromdagen lyssnade jag på ”Älskade förbannade stad”, en talangfull och skärpt sång av Mattias Linder. Den hatkärlek till orten som kommer till uttryck inspirerar; den väcker minnen och gör att perspektiven öppnar sig något.

Sedan drygt 30 år tillbaka bor jag i Borås – den lilla staden med storstadens utbud… Ärligt talat ligger det en del i en sådan vidrig slogan. Min egen trivsel bygger dock på något annat. Jag stimuleras av vibbarna i resterna från en förvuxen och havererad bruksort. I dem anar jag kopplingar till min födelseort Lönneberga, också den formad av bräcklig fabrikskultur.

Proletär skolning av svetsare

Den småborgerliga kristenhet som satte sin prägel på atmosfären i Sävsjö hade jag svårare för. Dessbättre lyckades jag tidigt stå emot det existentiella tryck som låg i kravet att skaffa Volvo, Villa och Vovve. Ett första steg blev att helt enkelt låta bli att ta körkort, ett annat var att bli medlem i förbundet Buddhistisk gemenskap. För att straffa ut mig från den rådande andan använde jag en taoistisk princip, som går ut på att se värdet i att vara obrukbar.

Karriärtänkandet tog jag exempelvis död på genom att hoppa av gymnasiet redan efter ett par terminer. Jag kommer ihåg att jag konsumerade innehållet i en flaska Koskenkorva, då jag tidigt en morgon placerade mig längst bak i skolbussen till Vetlanda, för att sedan kräkas på en av Njudungsgymnasiets toaletter redan före lunch.

Därefter blev jag autodidakt, lånade en massa böcker på biblioteket, mest i ämnena filosofi och psykologi. Det blev mycket historia också, även kvalificerad skönlitteratur. Proletär skolning fick jag av svetsarna på Sävsjö Plåtindustri AB. Det Kommunistiska manifestet och andra verk av Marx och Engels fick ett självklart värde, liksom prenumerationen på Folket i Bild / Kulturfront.

Mötte en folkbildare inom avantgarde

Sedan jag slutat spela trumpet och lämnat badmintonklubben sökte jag vänner i kommunens periferi. Konstnären Leif Söderberg blev en viktig bekantskap, eller ”Gag” som han kallades. Han gav mig viktig kunskap om 50- och 60-talets kulturyttringar, lite som en folkbildare inom avantgarde.

Efter att hans tillvaro i Stockholm och Malmö kraschat bodde han hos sin far och mor, bara ett stenkast från mitt eget föräldrahem på Sporregatan 9. När jag hälsade på honom spelade han ofta jazzskivor för mig, inte sällan med saxofonisten Dexter Gordon, som var hans favorit. Det blev mycket Miles Davis också, samt Jimmy Hendrix – en av få rockstjärnor han kunde uppskatta. 

Jag skrev en dikt om Leif Söderberg som publicerades i Smålands Dagblad. Dessvärre har jag inte kvar den, men jag minns den första strofen:

med friluftsfrisyren
fläktande i Höglandsvinden
kör han omkring
på sin röda moped

Illustrerade en anarkistisk livshållning

Ytterligare en Leif kom att få stor betydelse för mig: känd som Tok-Leif, med efternamnet Kinnestam. Om han hade någon diagnos vet jag inte, men det fanns sjukliga komponenter i hans enorma fantasiflykt. Jag mötte honom oftast på Stures eller Melins café, där han tycktes tillbringa merparten av sin tid. Det anarkistiska förhållningssätt han utvecklade till samhället och världen utgjorde en god illustration till de texter av Proudhon, Bakunin och Kropotkin som jag läste på den tiden.

En gång stötte jag på honom i närheten av Baptistkyrkan, där han stod och blickade upp mot skyn. Det var en stjärnklar kväll och han hade fokus på Plejaderna. Han berättade att han kommunicerade med Zemjazze, en kvinna från yttre rymden. Han hade ett livaktigt kärleksförhållande med henne, något han ofta återkom till.

Under en kort period samarbetade jag med Sävsjös rockelit, med Morgan Rosenquist och Jörgen Isaksson i spetsen. Jag hade börjat skriva låtar och under namnet ”Flaggans natt” framträdde vi på ungdomsgården på Djurgårdsgatan. Då framförde jag bland annat sången Tok-Leif – globetrotter i sig själv, som började så här:

Leif är klädd i svart
en mörk och mystisk ängel
som flaxar runt i världar
som bara är hans

Han sätter samman ord
till fantastiska kollage
Han spinner drömska trådar
av sin fantasi

En skör avsats i intigheten

Ett antal år senare författade jag en bok som hette Längs Tvär/gatan. Den baserades på civilisationskritik och handlade om personer som sätter sig på tvären. En stor inspiratör under skrivprocessen hade Leif Kinnestam varit, så det kändes naturligt att dedicera den till honom.

Sedan jag flyttat från Sävsjö var han en av de första jag sökte upp, vid de tillfällen då jag hälsade på min mor. Troligen dog han ganska ung, kanske redan i början på 1990-talet. Min dotter föddes då och jag hade för vana att ta en sväng med barnvagnen ner till Vallsjö kyrkogård, där han låg begravd.

De minnen jag berättar här har inte så värst mycket med Mattias Linders sång att göra, märker jag. Men hans pregnanta och välformade text lockar fram eftertankar. Den får mig att tänka tillbaka och fundera över de personliga val som staden tvingade mig att göra. Bara en sån sak som låtens inledning, där Sävsjö framstår som en skör avsats i intigheten:

Vid en blindfläck på kartan
nånstans, utslängd i en skog
gömmer sig den platsen där vi bor

Respektingivande allvar och aktning

Även det suggestiva bildmaterialet i videon manar fram hågkomster. Särskilt det ändlösa promenerandet i svartvitt, som att flanera i det öde landet. Det kan jag identifiera mig med. Under den period jag arbetade på Alms snickerifabrik i Vrigstad sökte jag mig ofta upp till vattentornet på nätterna, där jag förde timslånga samtal med stan.

Av betydelse för attraktionskraften hos ”Älskade förbannade stad” är inte minst vissa humoristiska vändningar. Inte så att de tangerar den lyriska tekniken i Torssons småstadsskildringar, för Mattias Linder gör inte parodi – inte denna gång i alla fall. Tvärtom besjälas han av ett respektingivande allvar, en svårbeskrivlig men fascinerande aktning för den ort han diktar om.

Det här är platsen
som jag blev dömd att älska
Där kyrkans ungdom
vill frälsa mig från synd
Där den svenska tacon
smakar som den ska
men där ingen hört
om Shangri-La 

Fotot togs i Uppsala i mitten av 1980-talet, strax efter att jag lämnat Sävsjö för gott.

© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt

Uppdaterad
2023-03-16