Beckmans 19 verk

”Sin estetik redogör Beckman för i inledningsdikten Ordens näsor, liksom Tidens tågett mästerstycke av underfundig, distanserad livsbetraktelse.
Beckman inser att vi till stor del lever i språket. ’Meningen’ finner vi inte i orden som sådana och inte i ’det vi pekar på’, men i språkets spel, i grammatiken, som förför oss så snart vi kommer över i det hemlighetsfulla eller av konvention belastade, men som också uttrycker en verklighet som förblir vår, praktiskt preciserbar och möjlig att ’bita i’, och det gör Beckman, både med originalitet och kraft.”

– Karl Erik Lagerlöf / GHT, 26 april 1963

”Boken är närmast musikaliskt komponerad, en symfoni i fyra satser med älgen – den eventuellt tjuvskjutne – som gäcksamt och majestätiskt ledmotiv. Runt detta ledmotiv grupperar sig personer och händelser – stolfabrikanten och kioskägaren Wanell, den barnsliga Lovis, den allvetande gubben Haglund; slagsmål, förhör och protokoll – tills det klingar ut som ett Largo maestoso i berättelsen om älgen från Sudok, en norrländsk rapsodi av hart när fulländad form, knapp utan att vara arkaisk, och med en tung, tät, bedövande sångbar ton.
Någon något är en märklig roman: något så ovanligt som ett avancerat språkligt experiment som samtidigt är en verkligt rolig, suveränt berättad bok.”

– Baksidestext

”I likhet med Någon något, Erik Beckmans föregående roman, är Hertigens kartonger en starkt experimentell bok. Den har ingen bestämd intrig men en ram inom vilken de olika textfragmenten ryms och spelas ut mot varandra: Churchills begravningskortege. Den har inga bestämda gestalter, inga ”personer” i vanlig mening: språket-medvetandet vandrar som en spelande ljuskägla mellan leden, förändras och skiftar från individ till individ.
Men åtminstone två av dessa individer lösgör sig ur vimlet, drar till sig stoff som magneter och tätnar till ett slags symboler: Cicely Mary Holmström för det myllrande överväldigande livet och hennes motpol Claes Thundergrave för den förstenade viljan till makt, till att behärska och ordna.
Mellan dessa motsättningar spänner författaren sin text. Hans språk är i ständig förvandling, det deformeras inte som i den konkreta poesien men varieras, bryts och förbyts i ett otal förklädnader, uppenbarelsen och masker. Det har en triumferande lätthet och frihet, en rörlighet som i sig själv är ett val, en programförklaring – lika tydlig som första och sista radens ord: ”Livet, även om jag dog av det.”

– Baksidestext

”Varifrån dom observeras är Beckmans mest konkretistiska text, men saknar därmed inte vare sig symboler eller argumentation. Trots en total sammanblandning av språkfunktioner behåller dikten en grundläggande episkt berättande karaktär med ’textfiguranter’ infogade i en rörelse från konception till död. I diktsamlingen och i författarskapet är sexualiteten den centrala bildgeneratorn för frihetens ögonblick, autenticitetens övergång i alienation.
Lägger man musikörat intill Varifrån dom observeras förnims ett myller av toner. Dikten kan – allegoriskt – beskrivas som en oharmonisk treklang vars tonalitet byggs upp av tonsättarna Harald Fryklöf, Igor Stravinskij och Anton Bruckner. Förenade bildar de ackord av parodi, patos och distans. Den musikaliskt inspirerade ’totalroman’ som Beckman hade planerat innan Hertigens kartonger fann sin form, får nu sitt första uttryck.
Diktsamlingen har en frisk och djärv lekfullhet i ordbehandlingen och en alldeles obesvärad ljudassociativ verksamhet som lägger ord intill ord.”     

– Sven Hansell / Ur Livet, även om jag dog av det (1991)

”Varje läsare får ha sin egen version av denna kraftfulla, tragiska och roliga bok. Här ska bara anges några idéer som spelar en roll i den.
Upplevelsen av ett totalt svek, människa mot människa, miljö mot människa, händelse mot påföljande händelse, åsikt mot åsikt. Sveket spelar en viktig roll också i bokens komposition, där skenbart viktiga motiv rinner ut i sanden och skenbart viktiga händelser behandlas nonchalant och kyligt, där sammanhangen blir orimliga eller löjliga och obegripligheter strös in i normala händelsekedjor.
Upplevelsen av alltings fullständiga utbytbarhet. Inte bara händelser och ting utan också åsikter, ideologier. Motiven blir pjäser i ett spel som författaren när som helst kan sabotera; författaren vill inte använda böcker till någon form av förkunnelse, sanningssökande eller debatt. Däremot kan de vara uttryck för mängder av både personliga och allmänna attityder. 
Upplevelsen av humor som användbar för vilket syfte som helst. Tanken att humor skulle vetta mot underhållningens värld och allvaret mot den seriösa konsten anser författaren vara en falsk motsättning. Spänning och underhållning i form av lässpänning, läsunderhållning när man tillägnar sig texten, finns i rikt mått.
Att återge det egentliga innehållet i ”Inlandsbanan” är lika svårt som att ange ”människans egentliga väsen” eller ”tillvarons egentliga natur”. 

– Baksidestext

”Erik Beckmans långa dikt Kyss er! är indelad i fyra avsnitt: Röven på sladden, Röven i världen, Röven på båten och Röven i verkligheten.     Det är Beckman själv som valt att kalla den 120 sidor långa boken för ’dikt’. Partiellt versifierad och rytmiserad roman vore en visserligen längre, men kanske bättre beskrivande term.
Röven är namnet på huvudpersonen (det inskärps att han är från Västmanland) och sladden han sitter på i första delen är en elektrisk sladd som leder till den programmerade undervisningsmaskinen EDUCT, en sällsamt solipsistisk indoktrineringsmaskin som vill få Röven (oss) att tro att de makthavandes värderingar också är våra.
Med en uppfinningsrikedom och språklig fantasi som verkar outttömlig öser Erik Beckman sin ironi över de mäktiga i vårt samhälle, över politiska och ekonomiska maktinnehavare som i korporativistiskt samförstånd vill framställa sig själva som (och göra oss till) snälla små ’kristusar’ (det är Beckmans egen benämning i avsnittet Röven på båten) heliga och goda. Om detta låter torrt och abstrakt så är det mitt fel, Beckman är sällan abstrakt, han är köttigt och saftigt konkret. Och han är enormt rolig.” 

– Magnus Hedlund / GHT, 15 nov 1969

”De elva kommersiella skrivarna på torget i Lindesberg skriver på beställning och mot betalning, mest avskrifter och diktamina för de stora överstatliga organisationerna och multinationella företagen i staden men också för den arabiska befolkningen och i egen sak.
Antologin (= romanen) utgörs av de elva skrivargubbarnas produktion 1970-1971 och belyser Lindesbergsmedinans liv och lidanden, förhållandena inom Bergslagen från Riddarhyttan till Långbansände, den amerikanske skokrämsmiljonärens kulturpalats  Wingspread i Siggebohyttan och det av ett internationellt biståndskonsortium effektiviserade tiggeriet i Löa by, frimuhammedanernas vapenövningar i Fria Islam och Allahs frivilliga sorti till en ö i Stora Lindessjön.
Skrivarna skriver vad de är ålagda att skriva ocn nödgas därför medverka i aktioner som World Ability Corporations kampanjer ’för fullt och verkligt deltagande’ och Turistbyråns och relationsexperternas integrering av främmande kultföremål i islam i syfte att vidga det religiösa souvenirutbudet.
Skrivarnas trötthet och leda kommer dock fram i deras privata anteckningar, hos Mostaf Hieri som fullständig apati efter ett antytt revolutionärt förflutet, hos den ständige vidimeraren av avskrifter Fili Elier som improduktivitet, hos Kehami – eljest specialist på kärleksbrev – som hysteriska raseriutbrott etc.
Skrivarnas texter berättar och beskriver men agiterar inte; till det tycks skrivarna sakna kraft hur energiskt de än arbetar vid sina skrivdukar på torget.
Miljön är hela tiden staden Lindesberg sådan den uppfattas av varje besökare, med fontänen på torget och Stadshotellet, banken, parken, kyrkan och tingshuset runtomkring. Staden är kall på vintern och varmare på sommaren. Som de flesta städer.” 

– Baksidestext

”Erik Beckman skriver om sin nya bok:
’Nu! I just den här boken! Första stycket gjorde jag och A N Kosygin en dag i Moskva. Andra stycket pinade jag mig själv igenom i USA. I tredje stycket flöt jag in i Hannibal och fann att han innerst inne och i sin förnedring var poet. Fjärde stycket gjorde jag tillsammans med den socialistiska realismens pionjärer från 1934, visst hade vi blivit senila men klokheten satt kvar. Och visst var det hemskt att lägga sej med två sådana amerikanskor som jag fann i femte stycket.
Hemkommen hamnade jag också i den desillusion som kommit att kallas Centerpartiets riksstämma 21-23 juni 1971 – vi sprang för livet ut ur det partiet och någon riksstämma kom faktiskt aldrig till stånd, se sjätte stycket. Så dog jag i Ungraren, sista stycket, neurotiskt neutral till allt jag varit med om.
Läser man inte hur jag dog i Ungraren har man inte läst mitt liv och inte heller vårt samhälle. Det finns mycket mellan Volgograd och San Francisco. Läs hela sträckan, läs alltihop. Vi är många i den här boken. Alla försökte vi ta oss ur politikens värld och ut ur oss själva. Det var i det vi misslyckades.’” 

– Baksidestext

”I begynnelsen var ordet och ordet blev kött. Men inte för Erik Beckman. Han vänder som vanligt på steken: i begynnelsen var köttet och köttet blev ord. Människorna, tingen fanns och de gav sig själva sina beteckningar, eller med Beckman: sina bilder.
/…/
När så tingen och allt annat har fått sina bilder, fått dem av sig själva, börjar bilderna, orden för ”alltihop” att hovera sig som autonoma väsen, de tar sig till att bilda egna mönster, att klunga ihop sig, lyssna till sina egna ekoverkningar som aktörer på en magisk scen: de levandegjorda ordens scen. Det kan låta konstbesunnerligt, men i den poetiska praktiken blir resultatet en form av associativ språklig kreativitet som vid närmare påseende visar sig vara underordnad en konstnärlig vilja som bygger med raffinerad beräkning. Och till sist står ordhuset, prathuset, som Beckman säger, färdigt:
Här står huset genompratat färdigbyggt Man kan låta som ett eftermiddagskaffe i det eller tiga mjölk och sylt och bullar,jävlar! Tala tydligt, tiga, minnas expolosionen när vi första gången nuddade varandras språk.
Det är slutklämmen som lyder så. Beckman gillar det arkitektoniska, älskar att bygga prathus och att göra det med en omsorg som bokstavligen trotsar all beskrivning och därför måste upplevas.”     

– Gunnar Qvarnström / Hbl, 13 aug 1975

”Jag känner igen mig har tre huvudpersoner:   
– där finns Erik Beckman, som säger följande om sin insats i boken: ’Var börjar folk? Själv kom jag med tåget till Karlstad 1951. Jag bedömdes då vara cirka 16 år och rätt bra men besvärades av misstanken att jag egentligen inte var född. Numera bor jag i Prästmon, Ångermanland, besvärad av samma misstanke. Om detta handlar mina bitar i boken, ’memoarer för ofödda’. Jag skriver som det är, jag har gott minne och jag behärskar språket i Sverige ganska bra’.
– där finns Sabotören, som aldrig säger något om sig själv och sina insatser. Han är en av de tråkigaste och farligaste personerna i Europa. 1941 saboterade han ett sovjetiskt fallskärmsförråd. Sedan har han suttit i Zurich och fixat till lämpliga opinioner för den internationella marknaden på uppdrag av en bankkedja. Ända tills Erik Beckman kom honom på spåren…
– där finns Lotta Simonson, fysiolog och idrottskonsulent från Filipstad, numera pendlande mellan Budapest och Wien. Hon tar över boken när Erik Beckman och Sabotören försvunnit och blir genast läsarnas speciella kelgris och sanningsvittne. Hon gör vad som står i mänsklig förmåga. Läsarna frågar: ’Hur är det egentligen med allting?’ Jag vill svara så gott jag kan, säger Lotta: ’Och hur mår du själv?’ frågar läsarna. Fysiskt, svarar Lotta.
Mängder av personer, inte bara de namngivna och lätt identifierade, kommer att känna igen sig i Jag känner igen mig. De kommer att känna igen sig som offer för fantasin – som offer för sin egen fantasi men ännu mer som offer för ekonomers, politikers, sabotörers, diktares och filosofers fantasi. De kommer att känna igen det Europa vi finns i – manipulationernas historiska världsdel. De kommer att känna igen sina kroppar och beteenden. De kommer att känna igen alla sakerna vi har omkring oss.
Till sist sätter sig Lotta en stund i det standardmöblerade hotellrummets sittbordsfåtölj och ’gör sig kvitt alla onödiga minnen’. Vilka minnen och insikter är då värda att behålla och ta vara på? Vad gör Lotta och läsarna med de erfarenheterna som inte var onödiga?”     

– Erik Beckman / baksidestext

”Den kommunala kroppen är inte en riktig kropp. Den är upplöst i en serie planer och beslut, idéer och ’åtgärder’.
Vad titeln innebär blir inte riktigt klart förrän i samlingens slutdikt, ett magnifikt stycke med titeln Röven och Lotta i himmelriket och underrubriken ’kommunalt oratorium’. Det är hela bokens nyckeldikt. Man bör läsa den med eftertanke. Man kan lämpligen börja med de första raderna, som en liten kort fundering framträder i sin sanna innebörd. Där står:
Röven och Lotta i himmel-
riket
som är staden efter döden
efter någon övergång som
ingen märkte
När man väl vant sig vid det häftiga mötet mellan den manlige huvudpersonens kraftfulla namn och det vagt religiösa tonfallet, så förstår man strax vad ’staden eller döden’ innebär. För några år sedan blev alla städer i riket till kommuner. Den kommun där Röven och Lotta (som så många andra av oss) framlever sina dagar är således en stad ’efter döden’. Stadens död gick ganska omärkligt förbi. Ändå är den kommun som uppstod ur de döda lemmarna någonting nytt. Den är himmelsk.
Här rör sig alltså paret Röven och Lotta. De är gamla bekantingar från Beckmans tidigare böcker. Röven var huvudperson i den praktfulla diktsamlingen Kyss er!, som kom för tio år sedan. Lotta har inte bara förnamnet utan också sin torra saklighet gemensam med den Lotta Simonsson som var en av centralfigurerna i Beckmans senaste roman Jag känner igen mig.
Röven bär inte sitt namn förgäves. Han är den tunga ohjälpliga kroppslighet som man kan ana. Hur skulle han kunna höra hemma i det kommunala himmelriket? Nej. Han är full av starka olämpliga känslor och förhoppningar, han gläds och hoppas, han förlustar sig och bär sig allmänt tölpaktigt åt.
Lotta har anpassat sig till den rostfria kommunala verkligheten. Medan Röven älskar Lotta, så finner Lotta endast att hon och Röven befinner sig i närheten av varandra: känslor får vika för geometri. Älska säger hon, ’det låter som nån färg/ En hel hink illgrön acrylfärg/ utspilld över en gräsmatta’.
Det säger sig självt att Rövens och Lottas förhållande går mot sin upplösning.”

– Sven-Eric Liedman / SDS, 31 aug 1979

”’Den enda sannolikheten när det gäller operor – är att någon börjar sjunga.’ Denna tänkvärda sentens står i Erik Beckmans nya diktsamling Kärleksgubbar! Herdedikter.
Med en viss säkerhet skulle man, innan man läst nämnda diktsamling, kunnat förutsäga att man skulle stöta på en klurig, aforistisk, smått oanständig och formellt svåröverblickbar textmassa.
Och delvis skulle man fortfarande ha rätt. Men det har tillkommit en dimension som oroar läsaren mer än de mest pessimistiska prognoser för tillståndet i världen: här och var tycks texten börja glida in i lyriskt förtätade rader, rytmen förändras och blir jämnare. I likhet med operan som nämndes här i början, tycks Erik Beckman vara färdig att brista ut i sång.
Naturligtvis inte helt och hållet. Närmast kommer han i några avsnitt i den första sviten, som trots titeln ’lekkamrater kärleksgubbar’ är en Eurydikesvit eller en svit om Orfeus och Eurydike efter hennes död.     Beckmans rytmik är oregelbunden: han har ingen speciell förkärlek för rader som börjar med trokéer, som Lars Forsell har, och han bygger inte upp sina dikter med hjälp av stavelselängder, kvantitativt, som Göran Sonnevi gör.
Men jag undrar om han inte muttrar sina diktrader för sig själv när han skriver. (Han kan mycket väl göra det tyst, han kan mycket väl göra det omedvetet.)
För om man börjar läsa hans dikter högt framstår plötsligt ett rytmiskt oefterhärmligt men uppenbart betydelsebärande schema. Bisaker glider undan: starkt känsloladdade eller komiska episoder framhävs.”     

– Petter Bergman / AB, 2 aug 1981

”’Jag har skrivit en hel del olika saker och tycker att dom olika sakerna varit dom riktigaste, nästan det riktiga.’
Om den irländska träråttan, spermahuggaren och poesivapenutredningen, om lille svarte Mason utan förnamn, nordvästra Rysslands djävul och så förstås om kommunalrådet som cyklar förbi berättar Erik Beckman i tjugo uddiga och runda prosabitar. Runda därför att de har berättelsens åskådlighet och konkretion, uddiga därför att de som tidningsartikeln innebär ett bestämt ställningstagande.
Kommunalrådet cyklar förbi innehåller ett urval av Erik Beckmans kortprosa från 1963 till 1980.” 

– Baksidestext

”’Jag heter jordbeckman och nån gud finns inte. Vår by heter Babel och nån gud finns inte här.’
Katt och sten är en samling fria historier skrivna som motstycken till Första Mosebok. Några av berättelserna knyter direkt an till kända bibelställen medan andra har ett visst berättargrepp eller någon enstaka detalj gemensam med bibeltexten.
Händelserna utspelas i modern tid och på alla möjliga icke-bibliska platser. Lustgården visar sig ligga i Östra Värmlands Bergslag, Skapelsen äger rum i Stockholm och Syndafallet drabbar Köping. Gud är med i samtliga stycken, men i helt andra skepnader än i bibeln: han är förlovad student, stadsläkare, chefredaktör för en stor liberal tidning, m.m. För det mesta är han alibi och redskap för helt världsliga herrar, eller rätt och slätt en som krånglar till saker i onödan. Så snart jorden ter sig tydlig, njutbar och bra för de levande kommer han och ställer till det med abstrakta principer och idealistiska krav.
Titeln Katt ock sten är en liten poetisk trosförklaring. Världen är just katt och just sten – och inget mer. Katt och sten, det organiska och oorganiska, bär varann och är goda vänner. Vanligt förnuft tillhör det goda katt-och-sten-riket.
Katt och sten är Eriks Beckmans första prosabok sedan 1977 och det har blivit en av hans märkligaste böcker – tydlig i sitt uppsåt och med en fabulering som är enastående i den samtida svenska litteraturen. Den ska följas av en andra mosebok.” 

– Baksidestext

”Människan tycks vara ett mellanting mellan fågel och piano: ett jättestort uttrycksbehov och ändå en ännu större teknisk uttrycksresurs i form av språket. Fågeln i oss har att välja mellan alla uttrycksmöjligheterna och de tekniska kombinationerna, och det gör ingen riktig fågel.
Författaren: en tyst fågel vid pianot. Det gäller att överföra fågelintentionerna till klaviaturen, och för lyssnaren att återskapa fågeln ur pianot…”
I Fågeln som pianist har Erik Beckman samlat några stycken som på olika vis handlar om vad litteraturen egentligen är. De är korta och långa, polemiska och berättande, uppsluppna och allvarliga.Här finns roliga roller som Flaxman på Torpet, Trend-Nils och Förlagsdoktorn som väljer Århundradets bok, men också riktiga diktare som Kivi, Vonnegut, Tjechov, Toistoy och Kafka.
Tillsammans redovisar – och demonstrerar! – dessa stycken Erik Beckmans förhållande till litteraturen, ett förhållande som på en gång är djupt personligt och av stor betydelse i 80-talets litterära debatt.
Med i boken finns också ett samtal med Erik Beckman – det är Björn Nilsson som ställer frågor till honom om utgångspunkterna för hans författarskap.” 

– Baksidestext

”Med start i gryningen på Hallands Väderö beger sig dikten TIDIG MORGON VID HALLANDS VÄDERÖ med arbetet i Auschwitz ut på en femtio sidor lång färd till stationen Oswiecim, f d Auschwitz.
Dikten har tio avdelningar utan synbart samband; en historia om Albert Engström, en betraktelse över en borgmästare Ditzen, en presentation av den raske och kloke Göran Holmberg…   
Tillsammans med dikten I STORT SETT YNGST med resterna av en riddare, cirka 25 sidor lång, bildar den Erik Beckmans diktsamling TVÅ DIKTER (1987).
Finns det ett samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz, mellan de skilda avdelningarna i dikt ett? Vem är riddaren i dikt två och vad menas med resterna av en riddare?”     

– Inger Ring / Ur Ordet som tecken (1990)  

”Två dikter (1987) heter så därför att jag uppfattar diktandets karaktärer som endast två: en konstfull, personligt oansvarig, utåtvänd och i innebörden ett vadsomhelst: den andra mycket strängt personlig och i samma mån ansvarig.
Ett ’det’ och ett ’jag’. Prosafortsättningen på Två dikter heter Två olika saker. Dess del 1 – jämför Två dikter: 1 – utkommer nu under titeln ovan och har blivit så hel att den blir egen bok.
Jag sover i kalsonger, det varierande och oberäkneliga är sålunda pyjamasöverdelarna. Snus-Holger och jag ger i början av boken olika erfarenheter av överdelar över huvud taget, en del av dem mera intellektuellt-essäistiskt-politiskt betydelsefulla än blotta dragandet av nattplagg över överkroppen.
Snus-Holger är en gammal sur man som jag hoppas bli men också en tidighetens ideolog i Europas/Östeuropas socialism. På honom följer en stagnationsperiod i form av ett långt utdraget nattligt möte med Höjdaren och Höjdarens hustru i en bulgarisk stad.
Alla vet hur det gick. En slapstick av osannolikt snabba och även i övrigt osannolika händelser försatte Östeuropa i ett fruktbart kaos. Min bok är ett slags fantasins parallell till folkens frigörelse i Öst. Men också en fridsamt rolig hyllning till alla mina vänner där; de har hela tiden vetat, kunnat, diskuterat mer än vi gjort i de västliga väljardemokratierna. De är förberedda; så gick det ju också fort.
Under hela boken ligger en på Balkanhalvön allmänt spridd myt: murar man in liv i en vägg så lever väggen och livet fortsätter leva.
Det är nog en essä.”    

 – Erik Beckman / baksidestext

”Vem är han egentligen, nykomlingen? Vet jag det? Vet du?
Nej, naturligtvis inte. Verkliga nykomlingar på författares papper är fullständigt nya, helt oväntade och obeskrivbara. Oskrivbara. Ändå händer det att de blir skrivna. De föds och de vill bli skrivna – som människor.     Mina nykomlingar är antydda; en fosterdiagnostik, ungefär. Jag vill att det oskrivbara blir det nästan skrivbara, nästan skrivna, nästan en huvudperson.
Mot En början ligger Ett slut: min kvinnliga huvudperson. Hennes dödsvandring kantas av spelarna i det albanska fotbollslaget, som efter Ylli Shehus 1-O-mål mot Sverige den 5 november 1988 bara väntat på slutsignalen. Den kom.
Vad vill vi efter slutsignalen? En massa nykomlingar, de ovetbara, Skapelsen fick 1988 – 1991 så många nytillskott att min huvudperson och jag först gjorde en liten bok – Pyjamasöverdelarna. Två olika saker: 1 – och sedan den här, Nykomlingarna, med huvudpersonens slut.
Två olika saker: 2, alltså. Albanien får väl ett nytt landslag så småningom.”     

– Erik Beckman / baksidestext

”I Sigges gäng kommer Erik Beckman från många olika håll. Han finner superlativens rena poesi i registret till Guinness Rekordbok (kranium, dyrast = Swedenborg) och umgås med en jugoslavisk salamander som inte är Kristus.
Han skriver brev till Ingemar Hedenius, intervjuar freds/krigsgudinnan som står staty i Karlstad och funderar över en rad han själv skrivit:
’När jag dör ska jag ha egen lägenhet.’ Flertalet av texterna har varit publicerade tidigare, men här i Beckmans konstfullt komponerade bok är det som att läsa dem för första gången.”    

 – Baksidestext