Dödsruna: Thore Skogman

Texten nedan publicerades i Borås Tidning tisdagen den 11 december 2007.

Minnesord efter artistens bortgång 2007

Det första jag tänkte på när jag fick veta att Thore Skogman gått bort var en singel och en EP-skiva. De har en särskild betydelse för mig, för det var de första vinylplattor jag överhuvudtaget köpte.

Året var 1964 och jag höll en sprillans ny grammofon i handen. Nu skulle jag botanisera i skivbutiken och hitta något att lyssna på också.

Det dröjde inte länge förrän jag nådde fram till ”Thore Skogmans matskiva med traditioner” och hiten ”Fröken Fräken” med Sven-Ingvars.

Skivorna innehöll sammanlagt sex låtar och Thore Skogman hade skrivit texten till samtliga. Med tanke på hur snart de blev sönderlyssnade och repiga vore det väl närmast ett under om jag inte blivit djupt präglad av dem.

Någon tycker möjligen att en kille på åtta år borde ha gjort ett annat förstahandsval vid mitten av 60-talet, kanske något brittiskt? Men en stor affisch med Rolling Stones satt redan på väggen därhemma.

Det som fällde avgörandet tror jag var den grundläggande ideologiska och estetiska fostran jag fått av pappersbruksarbetarna i Silverdalen. De höjde Thore Skogman till skyarna för hans förmåga att förnya och liva upp den bondkomiska traditionen.

Dessutom finns det ju ett oefterhärmligt driv i hans sångteknik, en iver i fraseringen som stimulerar och får fason på livsglädjen hos vilken lyssnare som helst, men kanske i synnerhet hos barn.

Även texterna i sig själva är små energiknippen, främst de som skrivits i komiska syften. Rimmet styrde formen och eftersom många låtar tillkom i all hast — någon gång gjorde faktiskt Thore Skogman en sång i samma ögonblick som han framförde den på scenen… — kunde orden få ett ofrivilligt surrealistiskt drag.

Genom sin maniska expressivitet har han fött fram många mästerliga slagdängor. Men det fanns också en djupt allvarlig och livsfilosofisk dimension i Thore Skogmans konstnärskap.

Det blev jag varse när jag i mitten av 90-talet närläste de av hans texter, cirka 300 stycken, som fanns att tillgå i bokform. Vad som ledde mig in på projektet var dock den glättiga refrängen till Surströmmingspolkan:

Ram-ti-di-dilja-dudi,
dam-ti-di-dilja-dudi,
da-di-li-di-dim-tam,
tilja-du-di dej

Denna onomatopoetiska ramsa uppvisade likheter med konkretismen, den svenska 60-talspoesi jag precis hade skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats om. Mina studier av Thore Skogmans lyrik resulterade i en föreläsning i Borås kulturhus, ett arrangemang han fattade ett personligt intresse för.

I samband med det evenemanget fick jag en inblick i en annan viktig sida av hans person, nämligen den driftige marknadsförarens. Plötsligt ringde det journalister till mig från alla möjliga håll. Det gällde inte bara intervjuer i tidningar, utan också framträdanden i radio och TV.

Det kändes som att vara del i en överhettad happening, och frågan är om inte den hyperaktive Thore Skogmans egen karriär delvis grundades i ett behov av att surfa på sådana stämningar.

Under de år vi höll kontakt med varandra var han ständigt på väg mot strålkastaren, en brännpunkt som tycktes ge honom det elixir som krävdes för att hålla ledan och intigheten på avstånd.

PETER GRÖNBORG