Skalman

BAKGRUND TILL ARTIKELN

Det var 1996 som Peter Grönborg började recensera barn- och ungdomslitteratur. Några år senare utvecklades uppdraget till att också skriva kortare essäer och nyhetsartiklar. Analysen av tidningen ”Bamse” och karaktären Skalman är ett exempel på denna typ av text.

Under alla år då Peter Grönborg recenserat litteratur för unga har han haft ett gott öga till böcker som baserats på ett vetenskapligt och filosofiskt innehåll. Av någon anledning är inte den typen av böcker helt vanliga, ska tilläggas.

Texten nedan publicerades i Borås Tidning fredagen 15 februari 2002. 

En cool utvecklingsoptimist

Sedan jag gjort min årliga genomgång av Ludwig Wittgensteins filosofiska klassiker Tractatus Logico- Philosophicus blev jag av en liten pojke ombedd att läsa högt ur årets första nummer av serietidningen Bamse – världens starkaste björn

I första läget kände jag mig tveksam till denna snabba sänkning av den intellektuella nivån. På sidan fyra fäller dock Bamses gode vän Skalman följande replik: ”Det man inte förstår bör man inte tala om.”

Vem tror han egentligen att han är? Formuleringen leder nämligen omedelbart tankarna till den tes som avslutar Wittgensteins verk: ”Det varom man icke kan tala, därom måste man tiga.”

Meningarna är förvisso icke utbytbara, men likheten var i alla fall tillräckligt stor för att jag skulle bli intresserad av den märkliga sköldpaddan. Alltså gav jag mig genast i kast med de 15 nummer av Bamse som kom ut förra året, för ett studium av Skalmans liv, tankar och gärning.

Det börjar bra, redan i den första tidningen ges en bred och ta- lande bild av hans grundhållning. När han får kritik för passivitet värnar han kärnfullt och enkelt, likt en Descartes, om sin filosofiska attityd till existensen.

”Jag gör. Jag tänker.” 

Skalman utför en mycket viktig pedagogisk insats när han, med konsekvens och lagom avmätt iver, förklarar att intellektuellt arbete i högsta grad är att räkna som en aktivitet. 

I hans värld är ”skynda” och ”fort” mycket fula ord. Han höjer fingret och ser förgrymmad ut när hans vänner uttalar dem. Och i den mån han riktar kritik mot sin omvärld baseras den på just detta tema:

”Folk gör utan att tänka efter före.” 

Skalmans legendariska ”mat- och sovklocka” är i sig ett talande bevis för att han lever som han lär. Så fort den ringer släpper han taget om tillvaron, för att istället äta en bit mat eller slumra en stund. 

Eftersom de situationer han befinner sig i ofta är mycket dramatiska, kan man ibland tycka att han sviker sin grupp, att han något oansvarigt lägger viktiga arbetsuppgifter på andra. 

Man måste dock minnas att han besitter en otrolig kapacitet och att hans beteende i mycket vilar på tilltro till den. Och om mat och vila är en förutsättning för att han ska kunna behålla skärpan, då måste man vara beredd att acceptera hans excentriska vanor, eftersom han annars inte kan fungera effektivt. 

Den eventuella skada hans vilopauser åsamkar, kompenseras med råge av den kraft han förmår att lägga ner på att reparera dem när han väl går igång. 

Vi har alla våra egenheter. Att Skalman sagt ja till sina och tar hänsyn till dem kan vara ett tecken på att han anammat Sokrates uppmaning: ”Lär känna dig själv.” Detta projekt kräver sin man, inte minst i hyperstressens och utbrändhetens tidevarv. 

Någon världsfrånvänd varelse är dock icke Skalman, snarare tvärtom. Hans intresse för utmaningar och äventyr tycks vara utan gräns. 

Och nästan allt han tar sig för som tänkare syftar till att förbättra förhållandena i det samhälle han tillhör, vilket placerar honom bland utvecklingsoptimisterna. 

Hans vetenskapliga arbete har en teknisk slagsida. Inte sällan framstår han som en uppfinnare och innovatör av närmast science fictionartade proportioner. 

I sin uppgörelse med trollkarlen Eragord, som försöker erövra världen genom att göra alla varelser beroende av opium, visar han dessutom ett kurage som allierar honom med de verkligt betydande upplysningsfilosoferna. 

Apokalyptiska profetior betraktar han som ”svammel” och ”smörja”. Han är inte nådig i sin kritik mot dem som hänger sig åt det irrationella. 

”Du skulle ha läst lite om verkligheten istället för dina tramsböcker om astrologi och annat skrock.” 

Trots den fantastik som kan förknippas med Skalmans arbete, hans sanslösa projekt, baseras det i grund och botten på de metoder som styr allt vetenskapligt arbete. 

Han känner världen genom erfarenheten, prövar sina teorier om verkligheten med experiment och har ett väl utvecklat sinnelag. 

Det senare drar han stor nytta av när han tjänstgör som detektiv – hur många jobb har den mångsidige killen egentligen? – och ger polisen råd: ”… premisserna är för vaga för sannolik konklusion.” 

Skalman har alltså mycket att lära sina unga fans, till exempel om vad kreativitet är. Vid något tillfälle sitter han och ”konstruerar”. Men när hans vänner frågar vad svarar han: ”Vet man aldrig.” 

Han vet bara vad han vill att det ska bli. Det avslöjar han dock inte: ”Då går tankarna inte vidare.” Han sätter alltså inga ramar kring sina projekt på förhand, då det skulle kunna hämma den skapande pro- cessen, utan omger dem med så stor öppenhet som möjligt. 

Det står alltså klart att Skalman är en förträfflig och imponerande gestalt. Men även solen har väl sina fläckar? 

Nja, möjligen finns det ett par tveksamma saker att fundera över. De har alla med moral att göra. 

Att Skalman i ett krisläge visar dålig respekt för äganderätten är kanske inget att orda om. I det väl- lovliga syftet att rädda liv ”lånar” han en båt, vars ägare dock visar alla tecken på att bli störd av detta. 

Värre är det när Skalman uppmanar Skutt att lura vargarna att det finns guld i en stubbåker. Detta leder till att de gräver upp marken åt honom, vilket – även om vargarna är skurkar – måste betraktas som ett förhållandevis oschysst utnyttjande av ofrivillig arbetskraft. 

En för Skalman verkligt svår händelsekedja tar sin början i och med att några barn gör en vådlig tidsresa med hans U-bil, en uppfinning som inte är riktigt färdig. Därmed försvinner de in i det okända. Eftersom han inte övervakat bilen tillräckligt väl känner han stor skuld. 

Som ett led i självbestraffningen stänger han till och med av sin mat- och sovklocka. Han tittar slött framför sig, befinner sig i ett tillstånd på gränsen till katatoni. 

Strax inser han dock att det inte finns någon återvändo. För att reparera den skada en tidigare upp- finning gjort, måste han uppfinna en ny. Genom detta drama blir det teknikberoende samhällets svagheter och trauman tydligt belysta. 

Läsaren får därtill på ett drab- bande vis lära känna det intellektuellt överlägsna geniets obotliga en- samhet och utsatta situation. Det är tydligt att Skalman leker med elden, balanserar på den vassa eggen. Det krävs en heroisk offervilja för att häva den negativa utvecklingen. 

Visst lyckas han, men priset blir högt. Han är totalt utslagen under flera dygn. Men sedan allt löst sig på bästa sätt, drar han sig nöjd undan. Trots att ära borde tillfalla honom undviker han att delta i ”de många kramarnas möte”. 

Någon känslomänniska i en snäv, yttre mening är han inte. Tårar har aldrig hjälpt någon, hävdar han, däremot tankar. Ett exempel på det är när han förverkligar idén att ge värstingen Hulle Hårding en hundvalp, vilket leder till att dennes förhärdade sinnelag mjuknar. 

På det viset visar Skalman att han, vid sidan av sina andra kvaliteter, ären är en utomordentligt god psykolog. Hans engagemang baseras på en mycket ljus syn på medvarelserna. 

”Det snälla finns i alla. Det gäller bara att locka fram det.” 

Ibland förknippas en sådan åskådning med naivitet och barnslig tro. I Skalmans fall är det nog rimligare att se det som ett uttryck för pragmatism. Dessutom har han genom sina möten med onda varelser genom åren blivit något luttrad, lite resignerad. 

”De som är små inuti vill ofta vara mäktiga utanpå. De som är stora inuti vill sällan ha makten. Det är nog synd.” 

Att Skalman är rejält stor, från vilket håll man än väljer att se honom, råder det dock ingen tvekan om. Genom sin attityd och sina utgångspunkter utgör han en bra motvikt till det svärmeri för det ockulta som ofta präglar barnkulturen. 

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck och annan kopiering är förbjuden.
UPPDATERAD 2019-11-12