Knallen

BAKGRUND TILL ARTIKELN

Inom näringslivet anses knallen vara en representant för innovativ handel och entreprenörskap. Men skulle han inte lika gärna kunna vara en inspiratör för dropouts och samhällskritiska element? Peter Grönborg tar en titt på vad karaktären i fråga kan tänkas symbolisera.

Texten nedan publicerades i Borås Tidning söndagen 27 januari 2019

Historisk gestalt med en mytisk aura

Habegäret är en stark drivkraft i livet, särskilt hos barn. På den tiden det begav sig kunde därför en postorderkatalog vara en källa till inspiration. Jag minns hur jag satt vid köksbordet hos mina morföräldrar i Lönneberga och bläddrade, kanske så tidigt som 1962.

Katalogen liknade en dagstidning i det att den speglade livets mångfald. Varor för alla åldrar, för alla möjliga behov och intresseriktningar presenterades. Som pojke lockades jag förstås mest av de sidor som visade upp utbudet av leksaker. De fick mig att känna lycka.

Mina morföräldrar var födda alldeles i början av 1900-talet. De kunde berätta om den fascination och spänning som generationerna före dem upplevde när de fick besök av gårdfarihandlare.

Den positiva anda som de kringvandrande försäljarna skapade när de lanserade sina varor i de småländska hemmen, kan ses som besläktad med den förtjusning jag upplevde då jag bläddrade i postorderkatalogerna.

En gemensam sak för katalogerna och gårdfarihandlarna var att de utgick från Borås och Sjuhäradsbygden. Det kände jag till. Men jag kan inte komma ihåg när jag hörde ordet ”knalle” första gången. Intresset för denna mytiska gestalt väcktes först när jag bosatte mig i Borås i början av 1990-talet.

Redan första veckan i stan sökte jag mig till Arvid Knöppels (1892–1970) beryktade skulptur. Då stod den på en sockel på Torggatan, vid gamla Posten. Det var en mäktig upplevelse att betrakta den och statyn har definitivt vuxit i styrka sedan den bytt adress. Placerad på Stora Brogatan, vid Knalletorget, ger den ett storslaget intryck. I ett speciellt ljus framstår knallen som en väktare av det kommersiella livet i centrum.

Med tiden har jag börjat tycka att den är väl monumental, aningen stel och formell. Numera gillar jag faktiskt Nils Castegrens (1903–1985) version av knallen bättre. Mig veterligen finns den endast som statyett, men i fem olika format från 6,5 till 26 centimeters höjd. Den konstnärliga halten hos verket kan diskuteras; det ger ändå ett mer dynamiskt intryck än Arvid Knöppels variant.

Själv skulle jag trivas bäst med en staty som förmådde att spegla knallens fysiska rörlighet. En förutsättning för dennes affärsverksamhet var ju förmågan att vandra runt, att förflytta sig över stora geografiska områden.

Det hade varit spännande att se en promenerande knalle på Pinocchiostatyns plats, porträtterad i rörelse, ungefär på det vis som disneyfiguren i fråga blivit fångad av Jim Dine. Jag vill se en bräcklig luffare on the road, med överlevnadsinstinkt och en ospecificerad mission. Kalla gärna den statyn för ”Walking from Borås”.

Jag har dock bott tillräckligt länge i Borås för att förstå att knallen inte är en symbol som går hem i alla läger. Men är det så självklart vad figuren i fråga betecknar? Vad som fascinerar är dess mångtydighet. Dess egenskaper och karaktärsdrag har inte slutgiltigt fixerats.

När vi vänder oss till Trofébutiken för att beställa våra statyetter får vi förvisso veta att knallen är en ”symbol för innovativ handel, idérikedom och entreprenörskap”. Sedan länge är det också näringslivets representanter som haft störst intresse av att bemäktiga sig knallen, medan personer inom till exempel kultur och humaniora snarare försökt fjärma sig.

Enligt verket Borås Stads historia (del 1) är det dock inte möjligt att hänföra allmogeknallarna till en gemensam social gruppering. Medan handelsmannen Peter Johan Larssons ställning beskrivs som tryggad och etablerad, placeras den bohemiske Lars Hed från Toarp väsentligt längre ned på samhällsstegen.

Det finns fotografier av båda i boken och de är mycket talande. Medan den välklädde Peter Johan Larsson poserar sittande på en imponerande stol, porträtteras den fattigt klädde Lars Hed då han befinner sig på luffen för att sälja enkla varor.

Därför uppstår svårigheter för den som vill identifiera sig med knallar så där i största allmänhet. Deras status kunde skilja sig enormt mycket åt. Att man inom näringslivet torde välja den städade Peter Johan Larsson som förebild är begripligt.

Lars Hed skulle sannolikt lämpa sig bättre som idol för dropouts, bland personer med en avog inställning till etablissemanget. Hade han varit bekant för 1960-talets hippies skulle dessa mycket väl kunnat ta honom till sitt hjärta, inte minst för hans dokumenterade intresse för berusningsmedel.

En intressant likhet med just hippies är satsningen på egentillverkning, samt kopplingen till idéer om självförsörjning. Det går att utveckla tankespåret genom att anknyta till den småskaliga produktion som Mahatma Gandhi lanserade på 1920-talet. För att stärka självförtroendet hos befolkningen på landsbygden i Indien förordade han enkel fabrikation i egen regi. Att tillverka tyg av khadi blev ett sätt att stärka landets oberoende, samt förbättra dess ekonomi.

Hippies inspirerades som bekant starkt av indisk kultur, inte bara religiöst och politiskt, utan även i synen på hantverk och självförsörjning. Ett uttryck för det var intresset för makramé, som blev något av en trend bland dem, både när det gällde att göra egna kläder, eller sälja till andra.

För att hitta en primär grund att stå på för att fastställa knallens identitet är det lämpligt att gå till uppslagsboken. I NE lyder definitionen kort och gott ”gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden”.

Det var vid 1500-talets mitt som allmogen började sälja sin hemslöjd. På den tiden var dock mellanhandel reserverad för städer. Detta förklarar varför Borås grundades 1622 och att de bönder som bedrev handel uppmanades att flytta dit.

I första hand är det gårdfarihandlande borgare i Borås och Ulricehamn som räknas som knallar. Därmed har knallegestalten en historiskt given förankring i bygden, på samma sätt som gåsen i Skåne eller väderkvarnen på Öland.

När det gäller ordet ”knalles” etymologi är forskningsläget mer osäkert. I exempelvis Svenska Akademiens ordbok betraktas det som ett ”öknamn” och en ”skämtsam benämning”. En fördel med termens oklara ursprung är att det stimulerar fantasin och öppnar vägen för kvalificerade gissningar.

Ett bra exempel på det är den spekulativa text som Torbjörn Friberg publicerade i tidskriften Passus (1995:2). Knalle upphöjs där till en nordisk gud.

Skribenten studerade religionsvetenskap vid tillfället. Han utgick från en vanlig myt om världens uppkomst, nämligen den process där världen höjer sig från kaosvattnet och urhavet. Den ”lilla knalle” som därmed växer fram är den första ordnade platsen i världen. Och vad är då naturligare än att den får namn efter sin skapare? Knalle görs följaktligen till en skapargud.

Torbjörn Friberg fortsätter sedan med att koppla ihop Knalle med uttrycket ”den stora knallen”, eller som det heter på engelska: ”the big bang”. Även när Knalle placeras inom detta idékomplex blir han en skapargud: ”den som satte igång allting.”

Vad gjorde han sedan blir frågan? Kanske nöjde han sig helt sonika med att ”knalla”? Han gick sin väg sedan han gjort sitt. Han gick ut ur historien.

Senare i texten läser Torbjörn Friberg mellan raderna. Han reflekterar över om det kan ha skett en sammansmältning mellan Knalle och Loke. Fusioner av detta slag är vanligt förekommande inom mytologierna. Alltså kan det vara så att Loke tillskrivits bedrifter som istället hör till Knalles meriter.

Det skulle i så fall vara sådant som har med driftig affärsverksamhet att göra. Ett exempel på det är ambitionen att sälja den eviga ungdomens äpplen, som Idun förvaltar, till jättens Tjatse. Ett annat exempel är försöket att sälja Frejas Brisingasmycke till Oden.

Genom sitt fria och lössläppta associerande kring det stoff som nordisk mytologi erbjuder, landar alltså Torbjörn Friberg i en beskrivning av den knalleanda som anses utmärkande för Sjuhäradsbygdens affärsliv.

På sätt och vis artar sig texten till ett hisnande intro till de forskningsrapporter om denna anda som producerats på Högskolan i Borås: Knalleandan – drivkraft och begränsning (2008), samt Knalleandan i gungning? (2010).

Denna gäckande anda förtjänar en egen analys, gärna på moralfilosofisk grund. Här nöjer jag mig med att berätta om den första boråsare jag blev bekant med. Vi möttes på ett knytkalas. Till skillnad från de övriga gästerna bidrog han med varken mat eller dryck, vilket inte hämmande honom.

Hur pass mycket han åt kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur han vände upp och ned på alla kasserade flaskor och burkar, för att på det viset fylla sitt glas med slattar.

Personligen moraliserade jag inte över hans beteende vid tillfället, utan var mest förvånad. Än mer häpen blev jag när han talade med stolthet om sin bedrift.

Vad kostade knytkalaset honom? En sådan fråga skulle kunna ligga till grund för en etisk belysning av knallarnas vandel och attityder.

Knallens anseende var nämligen inte det bästa. Dennes affärsetik ifrågasattes, särskilt benägenheten att undanhålla information om de egna varornas kvalitet. Av många ansågs han vara en samvetslös handelsman som såg ned på sina kunder.

Mer upplyftande är det att reflektera över knallens roll som glädjespridare, som färgstark inspiratör i dystra tider. Omtalad var hans munvighet, förmågan att underhålla en publik, inte sällan genom att sjunga visor eller berätta roliga historier.

Säkert har egenskaper som dessa haft sin betydelse för utvecklingen inom den kulturella sfären i Borås. Här finns sedan länge en stark och levande teatertradition, med särskild tonvikt på lättare underhållning.

Tydligt är att en mängd betydelsefält kretsar runt knallen. I den symbolik som omger honom har kulturarbetare mycket att håva in. Inget hindrar exempelvis en skönlitterär renässans för knalleskildringen, i Gunnar Falkås och Martin Grips efterföljd.

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck och annan kopiering är förbjuden.
UPPDATERAD 2019-11-12