Jon Fosse

BAKGRUND TILL ARTIKELN

Hösten 2002 åkte Peter Grönborg till Jönköping. Han tittade på Jon Fosses drama ”Någon kommer att komma”. Efter föreställningen gjorde han en intervju med den världsberömde norske dramatikern.

Jon Fosse föddes i Hardanger 1959. Han debuterade som romanförfattare 1983 med ”Rött, svart”. Han har skrivit flera romaner efter det, men också noveller, dikter, essäer, barnböcker och skådespel. Hans dramatik spelas över hela världen.

När intervjun gjordes var han aktuell på Borås Stadsteater med ”Sonen”, en pjäs som Peter Grönborg recenserade.

Texten nedan publicerades i Borås Tidning söndagen 17 november 2002.

Han låter tystnaden tala

På pappret talar åtskilligt emot Jon Fosses pjäser. Händelseförloppet i dem verkar mycket enahanda och det brukar ta högst en minut att återberätta det. Detta gäller inte minst för Sonen som Borås Stadsteater spelar på Lilla scenen i höst.

Till saken hör att replikerna arrangerats med en upprepningsteknik som är monoton och endimensionell. Dessutom innehåller texterna i princip bara de enklaste, mest vardagliga och banala ord.

Någon direkt karaktärsgestaltning kan man heller inte tala om. Människorna har som regel inga namn och miljöerna de rör sig i är avskalade intill intighetens nedre gräns.

Så ser det ut på pappret. Men det är inte i skriften teaterkonsten har sitt fäste, utan på scenen. Och där har Jon Fosses pjäser rönt exceptionellt stora framgångar.

Han räknas som en av Europas centrala dramatiker och spelas över hela världen. Alltså måste man undra, frågetecknen hopar sig. Vari består storheten i Jon Fosses verk? Ett sätt att söka svar är att gå till själva källan, till dramatikern själv.

Förra helgen var han i Jönköping och bevistade premiären av Någon kommer att komma. Bakom uppsättningen står Riksteatern och den ska turnera i hela landet fram till 11 december.

Jon Fosse besvarade frågor både från scenen, efter föreställningen och från ett hörn i baren på hotellet där han övernattade. Vet du var dina pjäser spelas just nu?

– Nej, det har jag inte koll på, inte exakt i varje fall. Men Grekland är på gång, liksom Japan. De spelas exempelvis i Frankrike, men allra mest i Tyskland.

Hur många uppsättningar handlar det om?

– Kanske 50 stycken, ungefär 100 på ett år. Så har det sett ut.

Skulle du vilja se alla?

– Det kunde i och för sig vara intressant, men det skulle i så fall bli lite av ett heltidsjobb, ler Jan Fosse och rister på sitt halvlånga hår.

Som dramatiker hör han till dem som intar en generös hållning gentemot regissörer och skådespelare. Enligt hans uppfattning måste allt teaterbete grunda sig på en önskan att dela konst med andra människor.

– Mitt kontrollbehov är minimalt.

Strykningar eller andra typer av förändringar av texterna vill han dock helst inte se.

– Men det är inte nödvändigtvis alltid till dramats nackdel. Självständiga regissörer med integritet kan tillföra mycket. Jag tänker speciellt på Thomas Ostermeiers tolkning av Flickan i soffan, som sattes upp i Edinburgh.

Denne teaterman hade tagit sig stora friheter, möblerat om rätt friskt bland textsjoken.

– Det oroade mig till en början, men ju längre föreställningen led desto mer imponerad blev jag, konstaterar Jon Fosse glatt.

Vilka möjligheter har du att frigöra dig från din text och bara se själva pjäsen?

– Jag upplever alltid att det är min text, åtminstone delvis. Samtidigt känns det som att jag gått in i en större helhet, där andra tagit över.

I det sammanhanget kan det vara intressant att fundera över översättningarna. Jon Fosses verk disponeras ju som musikstycken, närmast kontrapunktiskt. Varje del samverkar på ett intrikat sätt med helheten.

Är det därför möjligt att överföra dem till andra språkområden utan att det väsentliga hos ursprunget går förlorat?

– Ja, i hög grad, just för att tonvikten i mina pjäser ligger på det formella, på kompositionen.

Han slår fast att emotionerna ligger kvar i strukturen. Samtidigt gestikulerar han med armarna på ett sådant sätt att geometriska former framträder i luften.

– Det poetiska är inte avhängigt betydelsen av vissa enskilda ord, säger Jon Fosse och nämner flera översättningar som förhållit sig mycket fritt till originalet, men som ändå varit pricksäkra.

Tilläggas skall att de ord som används i dramerna ligger på en mycket låg abstraktionsnivå. Den saken underlättar förstås inte alltid.

Insatsen består i stor utsträckning i att hitta en stram rytm, en text som utgör en väl tajmad ram till den tystnad, de pauseringar som utmärker Jan Fosses teaterstycken.

Uppgiften att översätta måste således tilldelas de allra bästa, till exempel Lars Norén. Det är han som tolkat Någon kommer att komma, ett arbete som han fick begränsa till en sida om dagen. Svårigheten för hans del bestod i att behålla högtidligheten och renheten.

Jon Fosse känner sig dock nöjd med resultatet, vilket också den svenska teaterpubliken bör göra.

Regissör för Riksteaterns uppsättning är Eirik Stubø, ung chef för Nationaltheatret i Oslo. Föreställningen äger en säregen lyftning. Sällan har väl ämnet svartsjuka fått en sådan eterisk och antinaturalistisk gestaltning.

I pjäsen förekommer en Hon och en Han. De har köpt ett isolerat hus vid havet. Där går de omkring och strör vackra fraser om sin extrema tvåsamhet, att de valt bort alla andra människor för att på så sätt kunna odla och fördjupa sin kärlek.

Ganska snart väcks dock en stark känsla av att någon kommer att komma. Det sker också, vilket rubbar förutsättningarna för parets nya tillvaro och får dem att tvivla på i princip allt.

På scenen agerar de mot fonden av ett stort vitmenat plank med mörka stråk. Det illustrerar förvisso ett trähus väggar, men kan lika gärna upplevas som ett abstrakt mönster.

Scenografin är mycket spartansk; två stolar används, en ölflaska, ett glas, en penna och en liten bit papper.

Som Hon agerar Irma Schultz Keller, lika känd som sångerska som skådespelerska. I detta drama där så mycket hänger på det vokala kommer hon verkligen till sin rätt.

Hon ger rollen en varm sonor röst, vilket gör karaktären till något ljuvt och vänt, ett väsen som de båda männen vill bära i kupade händer.

Om Ingvar Haggren i rollen som Han erinrar om en luggsliten björn, får Björn Bengtsson som spelar Mannen liknas vid en ostyrig, men muskulös ungtupp.

Någon kommer att komma var den första pjäs jag skrev, säger Jon Fosse.

Eftersom han länge såg ner på teaterkonsten och trodde sig vara oförmögen att skapa dramatik, tog han itu med skrivandet först efter stor tvekan. Stycket tillkom för övrigt under en period av pengabrist, ett förskott på 5.000 kronor lockade.

– Vi hade bosatt oss i Bergen. Jag satt för mig själv därute i huset vid havet. Jag skrev om hur jag upplevde min personliga situation, funderade över min relation. Pjäsen beskriver hur jag hade det på den tiden.

Men något stoff för en självbiografi erbjuder egentligen inte det korta stycket. Jon Fosse skriver aldrig konkret om sig själv, sin vardag. I den mån pjäserna speglar något hos honom rör det sig huvudsakligen om psykiska tillstånd eller metafysiska insikter.

– Jag sysslar med skönlitteratur och all dikt är fiktion. Men det jag åstadkommer måste trots allt filtreras genom min person, den jag är. Även om jag utgår från fantasier och dagdrömmar.

Det är motsatsen till ett realistiskt återgivande han eftersträvar, en form, en saklighet.

– Jag vill fånga något som finns därute, något som går utöver mig och mitt.

Detta ”något” ligger det dock inte i Jon Fosses intresse att sätta ord på. Det utgör den gåtfulla kärnan i hans konst, det som driver honom i hans sökande, hans skapande. Han värjer sig ivrigt mot varje form av kategorisering eller försök till begreppsliggörande.

– Det handlar inte om antiintellektualism. Under en period av mitt liv ägnade jag mig mycket åt det teoretiska. Jag studerade sociologi, filosofi och litteratur vid universitetet i Bergen. Men intresset för den poetiska bilden tog överhanden.

Visst kan det slå fel att sätta etiketter på hans pjäser och knyta dem till idéer. Syftet med dem är ju att verka genom det nu, den unika närvaro som åstadkommes i scenrummet.

Men eftersom han ofta talar om det outsägliga, och kan påstå saker som att ”konsten är släkt med det andliga”, indikerar han tydligt var idébasen finns.

När han exempelvis värderar Lars Noréns Personkrets 3:1, som han översatt till norska, berömmer han pjäsens religiösa kvaliteter, dess kristna grundsyn.

Alltså får han finna sig i att betraktas som en kristen mystiker. Eller?

– Nja, det träffar väl inte helt rätt. Jag går aldrig i kyrkan, mina barn är inte döpta. Men det ligger nära till hands att kalla mig kristen.

Under studietiden intresserade sig Jon Fosse för Martin Heidegger och andra tyska tänkare, vilket förde vidare till läsning av Mäster Eckhart.

– Han är ju mystikernas mystiker. Jag har även fängslats av den gnostiska traditionen, både den kristna och den icke kristna.

Den kristna åskådning som ligger honom närmast är den kväkarna företräder, i viss mån för att den är etablerad i familjen, bland äldre släktingar han respekterar. Säkert går det att spåra intressanta influenser från kväkarnas tysta, inre, konfessionslösa väg i Jan Fosses författarskap.

Hans förhållande till det konstnärliga språket framstår närmast som instinktivt. Vid skapelseakten försätts han i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Graden av planlöshet under skrivakten tycks stå i proportion till det förväntade estetiska resultatet.

– Jag började med poesi som 12-åring. Nej förresten, det var nog snarare sånger jag gjorde. Jag skrev låtar till gitarr, bildrika texter som sedan blev dikter, därefter berättelser, noveller och romaner…

Skrivandet i sig har alltid kommit i första rummet. Några författardrömmar säger sig Jon Fosse egentligen inte ha odlat.

– Jag har heller aldrig drömt om att bli dramatiker. Det har blivit som det blivit, det ena har gett det andra.

En simpel förklaring till hans framgångar är att han helt enkelt lyckats ”få till det”. Så uttrycker han sig i alla fall, och med en stor dos ödmjukhet därtill.

– Spontaniteten är grundläggande. Om man ska spåra någon ambition i det jag pysslar med, handlar det i grunden om ambitionen att ta vara på mig själv.

Men för att förstå hur hans pjäser kunnat spridas i en sådan imponerande omfattning till scener över världen, måste man väl gripa till andra förklaringar?

– Jag insåg redan från början att man inte kommer någon vart ensam. Och folk ställde upp för mig. Mina pjäser översattes tidigt till en rad olika språk. Jag stöttades av unga regissörer, inte minst av Eirik Stubø som beställde verk av mig. Detta är säkert en viktig social förklaring. Sedan måste förstås tilläggas att det är djävligt bra dikt jag skapar! Men det är det inte min sak att säga, slår han fast med ett skratt som genomsyras av en charmerande godmodighet.

Någon spikrak karriär som författare har dock inte Jon Fosse haft, åtminstone inte inledningsvis. Debutromanen Rött, svart (1983) fick dålig kritik i Norge.

Vad Jon Fosse ska ta itu med härnäst har han ingen aning om, inte ens vilken genre det blir, en roman eller en pjäs. Impulserna regerar därvidlag.

Han talar heller inte gärna om sin litterära metod, av det skälet att han inte uppfattar det som att han har någon. När Jon Fosse får frågor rörande dessa ting talar han uteslutande om hur rummet bör vara beskaffat där han ska jobba, samt hur mycket tid han behöver och vid vilka klockslag han fungerar bäst.

– Jag ska till England nästa vecka. Så innan dess hinner jag inte skriva något. Dagarna före resan får jag nöja mig med att svara på e-post och sådant.

Fast när han kommit tillbaka kan det tänkas att han får möjlighet att disponera en vecka, vilket är ett minimum för att han ska få något gjort. Rummet där Jon Fosse skriver måste vara asketiskt inrett, och bäst jobbar han på morgonen.

– Sedan gör det inget om det är sommar. Fast det kanske dröjer, suckar han och kastar en hastig blick mot novembermörkret.

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck och annan kopiering är förbjuden.
UPPDATERAD 2019-11-12