Hybergsrondellen – Passus.nu

BAKGRUND TILL ARTIKELN
Varje svensk stad tycks sträva efter att vinna en nationellt ryktbar identitet. Borås var länge känd som textilstaden, vilket fortfarande avspeglas i att två ullsaxar ingår i stadsvapnet. Men efter den så kallade tekokrisen på 1970-taket tycks denna identitet vara mindre relevant, trots att Textilhögskolan finns på orten.
På 2000-talet har istället Borås gjort sig känd som skulpturstad, inte minst genom utplaceringen av en nio meter hög Pinoccio-staty. En mängd skulpturer har tillkommit. Numera har även en satsning på väggmålningar skett.
För egen del har jag hamnat på kant med det konstbegrepp som tillämpas. I essän som följer försöker jag reda ut vem som har definitionsrätten och hur vi bäst förhåller oss till den. Möjligen är det så att den artistiska friheten är som störst bland dem som producerar icke-konst.
Texten nedan publicerades i Borås Tidning söndagen den 12 juni 2016

Auktoriteter definierar vad som är konst

Utbudet av offentlig konst ökar i Borås. Inte nog med att familjen av skulpturer växer, även målarkonsten upplever en renässans. Konstnärer från hela världen söker sig hit för att ge färg åt allehanda husväggar, ej sällan i centrum.

Numera går det inte att ta många steg i stan utan att sugas in i estetiska virvlar. Det är inte längre möjligt att freda medvetandet från de signaler som konstverken sänder ut.

Hur pass djupt effekterna når varierar förstås från person till person. Men sensitiva människor på alla samhällsnivåer tvingas till en mängd ställningstaganden. Den uppmärksamhet som konsten pockar på kräver energi.

Konstverkens existens kan inte förnekas. Därför försöker många värja sig genom att formulera värdeomdömen om dem. Längs tyckandets väg finns det en chans att bemäktiga sig världen.

Åsiktsfriheten får en rent terapeutisk funktion. På en plattform av personliga omdömen byggs det upp en attityd som ger trygghet. Ofta handlar det om att gradera de befintliga verken, att rangordna dem.

Medan den folkliga meningen ofta favoriserar Charlotte Gyllenhammars Ute, på Södra torget, talar en elitistisk publik hellre väl om Tony Craggs Declination, på Sandwalls plats.

Personligen hamnar jag på kant med de flesta när jag framhåller förtjänsterna hos utformningen av Hybergsrondellen – cirkulationsplatsen på Boda, det vill säga rondellen i skarven mellan Hässleholmen och Brämhult.

Ett problem är att detta arrangemang av stenar inte definieras som konst överhuvudtaget. Det beror huvudsakligen på att det är gatuprojektören Kenth Eliasson, numera pensionär, som åstadkommit det och inte en etablerad skulptör.

Sedan spelar det ingen roll om någon råkar ha större utbyte av hans formation, än av de skulpturer som ingår i de årligen återkommande biennalerna.

Vad som ger Hybergsrondellen företräde är i min värld dess laddning. De rustika bågformationerna leder inte bara tankarna till krocketspelande, något som hör till min biografi – valven öppnar sig också för allehanda tankar om portens metafysik, inte minst urgamla egyptiska föreställningar om tröskeln till det okända.

Det duger också att hämta idéer om brobyggande från verket, vilket har med dess placering att göra. Stenvalven symboliserar i så fall de spänningar som finns mellan de rika i Brämhult och de fattiga på Hässleholmen, liksom de politiska knutar som måste lösas upp för att sociala motsättningar ska minska.

Kenth Eliasson hade för sin del ambitionen att skapa en rondell som speglar det geografiska områdets historia, dess koppling till jordbruk och allmän lantlighet. Därför lät han sig inspireras av höhässjor när han reste stenblocken.

I själva verket befinner sig både han och jag på en mycket primitiv och otidsenlig nivå i vår konstuppfattning. Nuförtiden ligger det något vulgärt i att tillskriva konst egenskaper och betydelser, vilket bland annat läsningen av Hans Haydens Modernismen som institution (2006) gjort mig medveten om.

Verkliga kännare betraktar konst som ett ständigt undflyende isolat, ett hermetiskt tillslutet universum, obevekligen fjärmat från livet i övrigt. Hans Hayden använder mantrat ”konst är konst som konst” och ”allting annat är allting annat” för att förtydliga positionen.

Detta synsätt är väl förankrat inom samtida estetik. Det är centralt för en rad strömningar och åskådningar inom konstlivet. I själva verket är det ett paradigm, grundläggande för modernismen. Marshall Berman redogör för det i sin klassiker Allt som är fast förflyktigas (1982):

Modernismen var alltså en strävan efter det rena, till sig själv refererande konstföremålet. Och något mer var den inte: det verkliga förhållandet mellan den moderna konsten och det moderna samhällslivet var att det inte fanns något förhållande alls.

Självklart inser jag att det inte är meriterande att ge offentlighet åt min kärlek till Hybergsrondellen. Förvissad om att ärlighet varar längst tar jag ändå bladet från munnen. Särskilt som min bekännelse ger utrymme för synpunkter, vilka förhoppningsvis kan ha ett visst principiellt intresse.

Till att börja med är det viktigt att klarlägga att smak, eller för den delen värderingar som sådana, oftast säger mer om oss själva än om de objekt vi kommenterar.

Det finns all anledning att ansluta sig till den värdeteori som filosofen Axel Hägerström tidigt lanserade. Han hävdade som bekant att värdeomdömen saknar sanningsvärde. De kan vara varken sanna eller falska, utan äger uteslutande en emotiv funktion.

Detta gör dem inte mindre intressanta. I princip all mänsklig verksamhet vilar på fundament av värdeberäkningar, allt från vardagliga beslut till skapandet av civilisationer. Samhällslivet grundas på omdömen, på idéer om vad som är bra och dåligt. Hela den politiska debatten baseras exempelvis på olika ställningstaganden i frågor av detta slag.

En effekt av dessa förutsättningar blir att den som lanserar en dålig åsikt också gärna betraktas som en dålig människa. Samma sak händer när det gäller konstnärlig smak. Genom att avslöja vad vi tycker i estetiska frågor berättar vi för omvärlden vilka vi är, eller åtminstone vilka vi vill vara och framstå som.

Så om jag råkar uppleva att ett objekt äger en mängd estetiska kvaliteter, medan andra påstår att föremålet ifråga inte ens är konst – hur ska jag hantera det?

En första uppgift blir att analysera vilka villkor som idag måste vara uppfyllda för att något ska få betecknas som konst. Därför tar jag hjälp av Peter Ekströms Okonst (2014), i synnerhet av bokens genomgång av de fyra konstteorier som är och har varit i svang.

Inom ingen av dessa räknas för tillfället Hybergsrondellen som konst. Möjligen kan det finnas en öppning vid tillämpningen av den språkliga konstteori som tillskrivs konstnären Marcel Duchamp.

Enligt denna teori betraktas konst som ett språk, i linje med en mycket enkel modell för kommunikation. Villkoret är kort sagt att det ska finnas en avsändare, ett meddelande och en mottagare.

Betoningen ligger på den sistnämnda kategorin: betraktarna som värderar utifrån sina upplevelser. Publiken fäller således avgörandet om något bör betraktas som konst eller ej.

Konstkritikern Ulf Linde intresserade sig mycket för detta ämne. Han skrev bland annat följande om åskådarnas roll i processen, i sin essäsamling Spejare (1960):

Det är på dem det beror om de gamla mästerverken skall hållas vid liv, ty om den estetiska passiviteten vore total skulle museerna bli magasin för tomma dekorationer. Konsten skulle dö.

Låt säga att jag viger mitt liv åt att försöka få Hybergsrondellen accepterad som konst; då finns det faktiskt en möjlighet att så också kan ske. Men det hänger förstås på hur pass skicklig jag är som opinionsbildare, hur pass många och framförallt vilka jag lyckas värva för saken.

Något stöd hos den metafysiska eller den traditionella konstteorin lär jag dock inte finna. Medan den förstnämnda förutsätter att det existerar en övermänsklig, gudomlig kraft som är verksam i människornas liv, utgår den sistnämnda från att konst är en särskild kategori av föremål, vilka företrädesvis är vackra och tjänar ett ädelt syfte.

Gemensamt för båda teorierna är att det som definieras som konst ytterst är sanktionerat av auktoriteter. I första fallet är det kyrkan som avgör om en konstnär fått sin inspiration från Gud eller ej. I det senare fallet är det snarast akademier som bestämmer om någon uppfyller de villkor som krävs för att få kallas konstnär.

Tydligen är det ungefär där någonstans vi befinner oss även idag. Enligt Peter Ekström tillämpas för tillfället en institutionell, auktoritetsburen konstteori.

Definitionen av begreppet ”konst” hämtar inte stöd från egenskaper hos objekten själva eller den materiella verklighet vi har omkring oss. Istället rör det sig om en social överenskommelse, företrädesvis mellan personer som har konstnärlig verksamhet som profession, allt från utövare och kritiker, till administratörer, gallerister och byråkrater, med flera.

Ett sätt att få Hybergsrondellen accepterad som konst, kunde i så fall vara att väcka en etablerad konstnärs intresse för saken. Varför inte Dan Wolgers?

Han har ju tidigare signerat verk som han inte är upphovsman till. Istället för att producera konst själv anlitade han redan 1991 reklambyrån Rififi för detta ändamål. Sedan räckte det med att han närvarade vid vernissagen för att projektet skulle godtas som konst och ta plats i hans verkförteckning.

Mitt resonemang gränsar dock till det befängda. För vad säger att Kenth Eliasson skulle vara beredd att sälja ut sin upphovsrätt på grund av bristande definitionsrätt? Dessutom finns det en värld av skapande, som sträcker sig långt utanför de snäva ramar som ringar in dagens konstutbud.

Hur underligt det än kan låta, så är det tänkbart att den artistiska friheten är väsentligt större bland dem som ägnar sig åt icke-konst, än bland dem som underordnar sig och låter auktoriteter diktera villkoren.