Farbror Blå

BAKGRUND TILL ARTIKELN

I början av 2000-talet publicerade Borås Tidnings kulturredaktion en sida som kallades Barn- och ungdomskultur. Merparten av texterna bestod av recensioner. Men där förekom också artiklar av nyhetskaraktär, essäer och kortare reflektioner.

Artikeln om Farbror Blå är ett exempel på det sistnämnda. Den tillkom efter att Peter Grönborg studerat några av Elsa Beskows bilder på Nationalmuseet i Stockholm.

Texten nedan publicerades i Borås Tidning torsdagen 23 maj 2002

Leker gärna men sällan med könet

Nationalmuseets utställning med Elsa Beskows illustrationer har inte gått obemärkt förbi, snarare tvärtom. Den har skapat en otroligt stark fokusering på hennes konstnärskap bland landets kulturskribenter.

Och nog var det trevligt att vandra omkring i de stora, stora salarna och titta på de små, små bilderna. Det är mäktigt att stiga in i de fantasivärldar hon skapat.

Så mycket mer än en anhopning av verk man sett merparten av förut är det dock inte fråga om. Syftet med utställningen är egentligen inte något annat än att resa ett monument över vår första riktigt stora barnboksförfattare.

Det kan kanske duga, inte minst för att hennes bilder förenar nationen genom att skapa referenspunkter för i princip alla nu levande generationer. Ibland kan man dock ana ansatser till fördjupning, eller försök att se saker och ting från nya perspektiv.

Personligen blev jag mest störd av den väl slentrianmässiga presentationen av Farbror Blå, manligt alibi i berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Utställarna nöjer sig med att kalla honom för en ”chevaleresk gentleman” och ”sträng besserwisser”.

Det förstnämnda går det att hitta en viss täckning för i det bildmaterial som visas. Han konverserar artigt med tanterna under söndagspromenaden, tar dem som kusk till marknaden och han vänder notblad åt tant Gredelin när hon spelar piano.

Men mer än en gång finns det anledning att fundera över hans bevekelsegrunder, särskilt då han stundtals lägger ett ytterst svårtytt, sardoniskt leende i dagen. Det låter antyda att hans attityd till damerna snarare är professionell än hjärtlig.

I någon mån kan han betraktas som en sorts samuraj, som de tre tanterna städslat för att bringa harmoni och ordning i sina relationer till omvärlden, åtminstone ger hans anda sken av det. Till arbetsuppgifterna hör därför att hindra barn från att palla deras päron, vilket han gör genom att höja rösten och näven.

På det hela taget verkar dock hans sympatier snarare ligga hos de frifräsande barnen. Stränghet utvecklar han enbart undantagsvis.

Illustrationerna visar istället hur han roat klär ut Petter och Lotta, hur han leker eskimå med dem, hur han flippar ur totalt då han i ett rollspel hänger sig åt att föreställa Karl XII i slaget vid Narva

Han visar heller inga tecken på stränghet när han åker skidor, eller för den delen karusell, med barnen, varför karakteristiken av hans egenskaper bör korrigeras.

Vad ett sådant arbete kan resultera i är det för tidigt att uttala sig om, men sannolikt bör freudianska perspektiv ges en plats i processen. Man får i så fall inte glömma bort att studera hans kroppshållning.

Han har exempelvis en märklig vana att ständigt placera sina händer över bältet, vilket gör att man undrar. Möjligen låter det oss ana hans sexuella identitet.

Som bekant drillades män i hans generation i att lägga händerna på täcket vid sänggåendet, ett förhållningssätt till den egna kroppen som han alltså mycket konsekvent intar även i vaket tillstånd.

På samtliga bilder av Farbror Blå som Nationalmuseum visar håller han sina händer över midjan, möjligen med undantag för en bild där han sitter. Men eftersom han lägger dem mot benen, befinner de sig även här på behörigt avstånd från könet.

Vad som försvårar tolkningen är hans tendens att hålla penisformade attribut i händerna i de mest skiftande sammanhang: pennor, käppar, stavar eller yxor, och så vidare.

Efter att ha kommit så här långt i det analytiska arbetet blir illustrationen med bildtexten ”Jungfru Beata tar farbror Blå för ett spöke” till en aha-upplevelse. Där står plötsligt farbror insvept i sina sängkläder, lutad mot en vägg mitt i natten.

En hastig blick upptäcker det ej, men ett observant öga kan konstatera att han står och fingrar på sin manslem. Visst är det frestande att betrakta detta som den slutgiltiga sanningen om Farbror Blå.

Sådana anspråk får dock anstå. Dessutom måste det fortsatta studiet ske på annat håll, för Nationalmuseums utställning avslutas redan på söndag.

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck och annan kopiering är förbjuden.
UPPDATERAD 2019-11-12