Eric Fylkeson – Passus.nu

BAKGRUND TILL ARTIKELN
Under en sejour på Bibliotekshögskolan i början av 1990-talet fick jag en fråga. Vet du vad Eric Fylkeson har för för sig? Det var redaktören för studenttidningen “I Carlssons klister” som undrade.
Att frågan ställdes berodde på att Eric Fylkesons 15-åriga bana som förläggare, poet och tidskriftsredaktör tycktes vara avslutad. Sammanlagt hade han under denna period producerat 70 verk – varav 50 tidskriftsnummer, samt tio egna böcker. I sista numret av tidskriften “I minne” kompletterade han bilden med följande upplysning: “… vid sidan av liksom, har jag genomfört drygt 300 föreställningar som scenpoet.”
Texten nedan är en bearbetning för webbtidskriften “Sjutakt” (2001) av en intervju som ursprungligen publicerades i “I Carlssons klister” (1993:1).

Poeten som äter bären av sin drömvärld

På juldagen 1992 tar jag en längre promenad tillsammans Eric Fylkeson i Vasastan. Att promenaden blir lång beror i första hand på att de näringsställen vi uppsöker har helgstängt. Men den jämna lunken längs folktomma gator skänker i alla fall samtalet en avspänd atmosfär.

Just när vi passerar ett övergångsställe vid S:t Eriksplan, frågar jag Eric Fylkeson hur hans förhållande till poesin ter sig?

Han berättar då att skrivandet för hans del aldrig varit resultatet av en planmässig viljeakt. Det har snarare berott av en överrumplande ingivelse. Jag får också veta att han författat endast tre dikter de sista sex åren. Fast två av dem ganska nyligen.

– Poet är jag bara när jag skriver. Och skrivit har jag gjort under förhållandevis korta perioder. Dandy är den bok jag ägnat mest tid åt, två månader. Skuld tog tio dagar att färdigställa. De övriga diktsamlingarna tog vanligtvis cirka en månad att skriva, klarlägger han med en pedagogisk gest, för att sedan köra ner händerna i sin långa Philip-Marlow-rock.

Det är svårt att frilägga några teoretiska utgångspunkter för Eric Fylkesons författarskap, eftersom det uppenbarligen emanerar från det existentiellt nödvändiga: ”… målet är ett talat språk innehållande den levande motsättningen mellan att vara sig själv och att vara kroppens förlängning in i världen” (Lyrikvännen 1980:4).

Sitt mest pregnanta uttryck har nog Eric Fylkesons poetik fått i ”Bokstäverna i Gud”, den avslutande dikten i 33 dikter (1986). Livet skildras här som en vansklig kamp för att komma in i och bakom orden.

När jag ber Eric Fylkeson kommentera mina funderingar kring hans språkuppfattning, inlåter han sig dock inte på några tankemässiga operationer. Han lämnar teoretiserandet därhän och väljer istället att demonstrera sitt förhållningssätt till orden.

Vi befinner oss nu längs Norrbackagatan och han överraskar mig med att plötsligt stanna till. Efter en längre tystnad tar han av sig hatten, spänner blicken mot fjärran och börjar recitera med låg och innerlig röst.

Jag äter bären av min drömvärld, äter dom med blicken, tänker inte dö i år, heller inte nästa.
Vi får se. Tills vidare är bra

att ha i handen.

Tills vidare kan brista av ett måste städa tanken, sälja djuren, kanske levern, klösa dödens gjorda ogjordhet i spåren. Att springa från ett måste kan liknas vid en knuten hand som öppnas – tappar alla bär.

Ett bär kan vara brustet
av förmörkelse på tungan,
blir ändå ätbart i förnimmelsen
av liv runt knuten. Jag minns idag den dag då blod och röst slog följe, steg varann åt huvet livet ut.

Jag äter blicken av min drömvärld, tänker inte dö i år, heller inte nästa. Tills vidare är bra
att ha i handen. Tills vidare

en bärglad dotters hand i handen.

Den oväntade uppläsningen gör ett oerhört starkt intryck på mig. Men jag får aldrig tillfälle att reda ut mina tankar och känslor.

Vi blockerar nämligen vägen för en pösig matrona. Hon kommer pustande med svällande kassar i nävarna. Och för att undvika en krock återupptar vi raskt flanerandet.

Eric Fylkesons levnadsbana är kantad av många uppbrott. Han har i princip bytt adress lika ofta som han fyllt år. Eftersom han är född 1950 har han på det viset erfarit Sverige från en mängd olika utsiktspunkter, både centrala och perifera.

I en brevväxling med poeten Staffan Söderblom (BLM 1990:1) skriver Eric Fylkeson: ”Jag har försökt hitta hem, utan att lyckas. Orkar inte fortsätta på det viset, man tappar minnet av att flytta för mycket”.

Numera bor han (det vill säga år 2001) i Sala men eftersom han 1992 bodde i Vittinge var jag tvungen att fråga om läget där. Han flyttade dit redan 1990, och hade alltså bott på stället i närmare två år!? Ovanligt länge för att handla om Eric Fylkeson. Eller va?

– Jag har inte samma behov av att mytologisera Vittinge, som jag haft inför andra orter jag vistats på. Jag gillar huset vi bor i. Sveriges minsta sjurumsvilla! I Vittinge har jag dessutom lärt mig uppskatta att gå omkring i skogen. Tidigare hade jag svårt för det. Nu har det blivit en daglig nödvändighet.

Detta att Eric Fylkeson bodde såpass länge på ett och samma ställe hade en gynnsam inverkan på minnesfunktionerna. Han var nämligen fullt upptagen med att skriva sina memoarer. De fick till en början formen av en ”enmanstidskrift” som distribuerades i 44 personliga exemplar.

Titeln löd I åttonde huset, med undertiteln ” brevtidskrift & memoarer”. I initialskedet var alltså inte skriften någon ”offentlig angelägenhet”. Den bestod av tolv häften, och utgavs från november 1992 till juni 1993.

– I åttonde huset är en pendang till Sandemoses En flykting korsar sitt spår, säger Eric Fylkeson med ett småslugt leende.

Sedan han börjat med memoarerna erfor han ofta att det inte existerade någon ände på hur mycket det fanns att skriva. Ju mer det skrevs desto mer stoff rann till.

– Ibland upplever jag I åttonde huset som en snöboll som drar med sig hela laviner av textsjok. En mängd texter väller fram i medvetandet, oftast när jag är ute och traskar i skogen. Jag menar då inte endast biografiskt material, utan även fristående berättelser som inte handlar ett dyft om mig. Ta till exempel romanen Januariträff i T.G. Wickbomstugan, en längre text som helt plötsligt bara fanns där!

Hösten 1993 gav Bakhåll ut I åttonde huset, då med undertiteln ”livsfris i tolv rum”. Varför just tolv?

– Man kan säga att rummen korresponderar med de tolv astrologiska husen. Det första häftet handlade om det instabila jaget. Det andra om resurser, och så vidare. Men överensstämmelsen med astrologin är naturligtvis inte helt genomförd. Förresten är det avvikelserna som intresserar mig mest.

Eric Fylkeson blev glad att just Bakhåll, ett litet förlag, gav ut boken.

– De stora förlagen bryr sig inte om sina böcker. Om det inte vore för att de redan hade etablerat sin försäljningsorganisation kring just boken skulle de lika gärna schackra korv! utbrister han, men blir strax betänksam över att det kanske inte var så hyggligt sagt – om korven.

– På Wahlström & Widstrand lärde de sig aldrig stava mitt namn riktigt ens!?

Jämsides med I åttonde huset var det projektet Dårarna – ett musikdiktverk på Bertil Malmbergs poesi – som var aktuellt för Eric Fylkeson 1992. Namnet är hämtat från titeln på en av dikterna.

Hans roll i sammanhanget var förstås recitatörens. Musiken stod kompositören och månginstrumentalisten Ted Dluzewski för.

De samarbetar fortfarande, exempelvis under Poetry Slam-SM 23-26 maj i år då de spelade in samtliga dikter som framfördes i Rinkebysalen. Det blir troligen en CD-skiva så småningom.

Men 1992 var det Bertil Malmbergs poesi som stod i fokus. När vi promenerade längs Upplandsgatan drog sig Eric Fylkeson till minnes att en bekant i närheten hade en kassett av Dårarna i sin ägo.

Alltså ringer vi på och strax står en osedvanligt tjusig dam i dörren och säger ”Välkommen in!”. På så sätt får jag efter en stund möjlighet att avlyssna några av Eric Fylkesons inläsningar. Han låter mig bland annat höra dikten ”Kristus uppsöker Lucifer”.

– Malmbergs sympatier ligger hos Lucifer, som frånsagt sig sin helighet av kärlek till människan. Kristus däremot framställs som en briljant men kylig intelligens, föreläser Eric Fylkeson kort, innan han låter bandet rulla.

Det syns på honom att han blir varm av den mänskliga tvetydighet som vidlåder Lucifergestalten. Mest uppehåller vi oss dock vid dikten ”Midnatt”, från Dikter vid gränsen (1935). Och Eric Fylkeson läser Bertil Malmbergs poesi med stor intensitet. Den temperamentsfulla och attackerande frasering som han demonstrerar, är något som man ibland saknar på de skivor och kassetter där han framför sin egen poesi.

– Snart kommer några rader som handlar om Livets ord, varslar han med glimten i ögat.

Han rör sig irrationellt i rummet, som om han sökte en osynlig men magisk punkt i parkettgolvet. Han formar en tratt av handen, för den till munnen och räcker lång trumpet åt all skrymtande kristlighet. Och mot fonden av den suggestiva och själspejlande musiken avtecknar sig följande rader: ”De tro sig kunna överrumpla tiden/ och vinna själarna med friska kupper”.

Efter att vi hört ”Midnatt” till slut måste Eric Fylkeson upprepa en av stroferna live, vilken av hans ansiktsuttryck att döma besitter en välfunnen laddning. Han ger mig en övertygande blick och deklamerar med närmast orakelmässig charm.

En hastig stund skall deras välde vara: de skola slunga fanorna och svärden och flykta som en skugglik ryttarskara, när andestormen kommer över världen.

Ordet ”ryttarskara” fick mig dock att tänka på hästar. Och från ”häst” hade inte associationerna långt till Solvalla. Jag råkade nämligen veta att Eric Fylkeson sedan hösten 1990 tillbringat mycket tid där, bland annat med anledning av att han var lagledare och administratör för föreningen Vittinge V5-klubb.

Som chef för denna rikstäckande organisation upprätthöll han en livaktig korrespondens med medlemmar över hela landet. V5-klubben beskrevs så här i spelprogrammet för vårsäsongen 1993: ”… småspelarnas sammansvärjning och en kärleksförklaring till travsporten, travhästen”.

– I I åttonde huset utnämner du Solvalla till din ”hemort på jorden”!? påstår jag med ett stänk av förvåning, och Eric Fylkeson slår sig ned i en tung fåtölj för att dryfta dessa allvarliga ting.

– Spelarmiljön är avspänd och trevlig. Jag har alltid upplevt atmosfären på Solvalla som varm och öppen, ja icke-puritansk! Ibland kan jag erfara en nästan romersk eufori där. Dessutom är spelandet ett sätt för mig att återknyta till familjetraditionen. Morfar spelade. Min mor har alltid spelat, likaså min morbror. Problemet för honom var att han vann hela tiden. Han löste det genom att investera pengar i omöjliga projekt, i till exempel Axel Jensens utforskningar av mystiken kring Bermudastriangeln.

– Du lär själv vara en vinnare?

– För det första spelar jag bara med vunna pengar. Det är en princip. Och i somras bekostade jag till exempel en längre semesterresa med spelvinster. Jag har också betalat min frus utbildning till kroppsterapeut. Med mera!

Fast egentligen är inte Eric Fylkeson intresserad av att betona pengarnas betydelse i sammanhanget. Så här skriver han i I åttonde huset: ”Inom travet är pengar mer instrument än värde, och en äkta spelare aktar sig noga för att blanda samman dessa funktioner”.

Vid kaffet kommer Bibliotekshögskolan på tal och jag ber honom säga några ord om sin egen korta gästspel på BHS i slutet av 70-talet, vilket han också gör – om än något motvilligt.

– Det var ett uthållighetstest! Första terminen gick an, för då tenterade man på vanligt sätt. Men under termin två examinerades man genom närvaro. Det ledde till att majoriteten av de kvinnliga kursdeltagarna plockade med sig stickningen. Tänk dig 50 par stickor slå mot varandra – med olika sound och i varierande tempo! Det klarade jag inte. Jag kan höra det än idag. Det lät som syrsor! ropar Eric Fylkeson förfärat, tar sig för öronen och ter sig därvid som en pastisch på figuren i Edvard Munchs ”Skriet”.

Då jag lämnade Vasastan besvärades jag en aning av att ha varit den direkta anledningen till att obehagliga minnen väcktes till liv. Men jag tröstade mig med bedömningen att de sannolikt inte skulle förmå att rubba den vitalitet, och aptit på nuet, som Eric Fylkeson visade.