Bruno K Öijer – Passus.nu

BAKGRUND TILL ARTIKELN
I mitten av 1970-talet sågade kritikern ett antal poeter som han kallade för “elektriska”. I en samlingsrecension i “Aftonbladet” kommenterade han poesi av Paul Fried, Eric Fylkeson, Bruno K Öijer och Per-Eric Söder.
Den recensionen blev betydelsefull för mig. Det var den som väckte mitt intresse för litteratur på allvar. Efter att ha läst de böcker som sågades kom jag till helt andra slutsatser än Björn Håkansson.
Av särskild betydelse blev Eric Fylkesons sentitiva och hudnära poesi. Svårare var det att ta till sig Bruno K Öijers teatrala, mer bombastiska dikter. Deras böcker väckte dock intresse över tid.
När jag recenserade “Dimman av allt” i Borås Tidning valde jag att ge Bruno K Öijers författarskap en historisk belysning.
Texten nedan publicerades i Borås Tidning torsdagen den 11 oktober 2001

Haveri längs hatets väg

Det sprutade verkligen etter om Bruno K. Öijer när han vid 70-talets början sprängde in på den kulturella scenen. Med den desperata energin hos en bålgeting i dödskamp makade han genast plats åt sig i medieflödet.

Han blev raskt mannen för dagen, en poet som alla litterärt intresserade tvingades utveckla ett förhållningssätt till. De flesta var väl ganska tveksamma till hans yviga surrealism och anarkistiska samhällsuppfattning, inte minst den då relativt stora skaran av fanbärare och plakatpoeter.

Men med sin renhetsiver, sin obotliga fanatism och konsekventa hållning vann han respekt, särskilt genom sitt scenarbete. Som estradpoet kunde han tävla med de mest karismatiska rocksångare. Bruno K. Öijer var så att säga en kille med en omisskännlig attityd, totalt ensam i sitt slag.

Den medvetet valda isoleringen är för övrigt, på en rad nivåer, en komponent som är viktig för förståelsen av hans utgångspunkter som författare. Eric Fylkeson, en av hans kollegor i poesigruppen Vesuvius, beskriver hans antisociala hållning som ”vantrivsel som etiskt och estetiskt program”.

I sin biografi I åttonde huset (1993) berättar Eric Fylkeson hur samvaron i Bruno K. Öijers etta på Sankt Eriksgatan i Stockholm ofta artade sig när det begav sig.

En typisk session hos BKÖ kunde gå till så här: 15-20 människor sitter på lika många kvadratmeter och moltiger i minst en timme och fyrtiofem minuter av två möjliga timmar, ända tills B blåser ur askan på sin pipa och säger: ’Man kanske skulle gå till Slavia och dricka en flaska vin.’ Tigandet var inte trivsamt, men det skulle heller inte vara det. Det var en programmatisk vånda.

I Rolf Börjlinds utomordentligt informativa intervjubok Nya tider, nya änglar” (1976) står det än klarare att Bruno K. Öijer följer en sorts hatets väg: ”Jag är alltid fylld av ett oerhört hat när jag skriver mina dikter. Det är som att jobba med stilett i rent kött hela tiden.”

Han uttrycker även åsikten att gemenskap är möjlig först med människor som anser att ”allt är skit”. Hans diktning tycks faktiskt syfta till att lotsa fram läsaren till denna världsförklarande insikt.

Är det så? frågar Rolf Börjlind. ”Ungefär… men min rännsten är vacker”, svarar Bruno K. Öijer.

Dessa episoder och uttalanden hör förvisso en svunnen tid till. Men det idémässiga och psykologiska innehållet i dem fungerar fortfarande som nycklar till förståelsen av hans position som en av rikets mest prominenta och omhuldade outsiders.

Även om hans i Dimman av allt, den nya diktsamlingen, skriver utifrån ett ramlöst tillstånd, präglat av svalka och tystnad, sker det ändå mot fonden av mycket negativa värderingar av det demokratiska samhället och människorna som famlar efter en existens där.

Världen beskrivs som sjuk och stängd. Än mer, den är ”dömd”. Av vem frågar man? Sannolikt av poeten själv. Enligt hans uppfattning ägnar sig medmänniskorna åt meningslösa karriärer. Yrkesverksamma själar vänjer sig vid livet ”tills dom inte längre märker att det finns”.

Sverige kallas ett djävulskt land, ett ishjärta på ett sadistiskt urberg. För den i diktarens mening insiktsfulle blir därför målet att inte smittas av världen.
Umgänget med de döda utgör därför ett attraktivt alternativ till en konfrontation med tillvarons falskhet.

Och frågan är om inte Bruno K. Öijer till och med odlar en viss likgiltighet för loosers, en kategori människor han tidigare betraktat med ett visst mått av sympati. I dikten ”Teckning” visar han bara leda över det förtroende de visar genom att berätta sina historier för honom.

Vad ska man då ta sig till i en värld som är skit, befolkad av människor som i stort sett inte är värda mer än förakt? Tja, man kan ju alltid söka plats på ett mörkt skepp som är på väg bort, placera sig så nära fören som möjligt och sitta där, ”klädd i regnbågsvingar”, och drömma.

Faktum är att Bruno K. Öijer på senare år alltmer kommit att propagera för en livshållning som är besläktad med Peter Pans, dock av sorgligare slag än förlagans. Han är lika allergisk mot allt som hör vuxenvärlden till som han var vid debuten 1973.

Intresset för magi väcktes mycket tidigt. Som pojke sitter han exempelvis bakom en gardin och försöker fånga det vita trollpulver som ljuset från bilarnas strålkastare strör i rummet. Och sin längtan efter Tingeling gav han uttryck för redan i diktsamlingen c/o Night (1976); nu förekommer hon som ”en liten sagofigur” som ligger och skaver i diktarens bröst.

Drömmar, självsuggestioner och poetiska bilder är dock inget starkt värn mot en påträngande värld. Eskapism är i slutändan en svag och obrukbar sköld mot det verkliga.
Bruno K. Öijer har dock alltid varit starkt medveten om det tragiska, det ihåliga i sin position, men han beskriver den med allt större öppenhet.

... och du måste hatat allt och alla
när du vandrade av och an över golvet varv efter varv gick du runt dig själv och var ditt eget rep
du surrade fast dig vid dina tankar fjättrade dig vid din kropp
tills du stod stilla
helt orörlig
kvar fanns bara något kvävt
en krampaktig tyngd
av hud och anletsdrag ingen ville närma sej ingen ville ta i

På sitt sätt, och utifrån sina högst speciella premisser, har Bruno K. Öijer utvecklats till att bli en av de stora alienationsdiktarna i svensk litteratur. Främlingsskapet grundlades tidigt, redan under pojkåren. Men då bejakade han det på ett ljust, ganska optimistiskt sätt.

… jag kände att jag var utvald jag kände att jag redan hunnit ta farväl av världen jag kände att orden

jag kände att bilderna kom till mej

Men för en luttrad poet som fyller 50 år om drygt en månad förmår inte dessa juvenila känslor bära upp existensen. De tidiga mannaårens stolta och destruktiva motto: ”Om du vill leva måste du hämnas på livet”, har mist rätt mycket av sin laddning.

Bruno K. Öijer geni- och övermänniskokult har havererat, åtminstone om vi får fästa tilltro till innehållet i dikten ”Märkt”, vilket gör att hans öde i viss grad drabbar oss.

… livet i sej var inte nog
räckte inte till
jag hade kommit hit för något helt annat något mycket större
jag nästan skämdes över att bara vara en levande bland andra levande

Vem Bruno K. Öijer eventuellt kan tänka sig att bli du och bror med är det svårt att uttala sig om. Något särskilt varm vän till människorna vill han hursomhelst inte framstå som. Därför hamnar hans dikter i ett svart isolat, där behovet av utagerande tar udden av det kommunikativa, det humanistiska.

I hans böcker dominerar ett eldfängt ego vars primära drivkraft synes vara att resa ett monument över sig själv, samt sin djupt cementerade, fyrkantiga syn på livet. Det blir allt svårare att hitta syre där.