Bibliotekarierna – Passus.nu

BAKGRUND TILL ARTIKELN
Inför Biblioteksmuseets öppnande i mitten av 1990-talet hade jag en projektanställning där. Till uppdraget hörde inte bara att organisera och katalogisera bokbeståndet, utan också hantverksarbete. Det kunde vara att såga till och betsa de brädor som utgör trägolvet i den IOGT-loge som intar en central plats i museet.
I början av 1997 satt jag i arkivet och läste igenom en massa dagboksanteckningar, vilka hade skrivits av bibliotekarier i hela Sverige under en och samma dag. Det resulterade i en sammanställning som blev en ganska bred belysning av bibliotekarieyrket och bibliotekens verksamhet.
Texten nedan publicerades i Borås Tidning tisdag 7 januari 1997

Bibliotekariernas dagboksanteckningar analyseras

Måndagen den 14 oktober 1996 lär gå till bibliotekshistorien. Ett sort antal bibliotekarier i Sverige skrev då dagbok, texter som nu förvaras på Biblioteksmuseet i Borås.

De erbjuder mycket intressant läsning, och ger en fyllig bild av dagens biblioteksvärld. Vissa dramatiska inslag förekommer. Mystiken ligger tät kring en flummig person i Södertälje och hur blev det med istiden i Karlstad?

Det första man slås av är den stora variationsrikedomen inom bibliotekarieyrket. Alla inom kåren arbetar med informationsförmedling, men därmed upphör likheterna.

Vardagen ter sig mycket olika för exempelvis dem som arbetar i bokbuss på de norrländska vidderna, och dem som gör databassökningar på universitetsbiblioteken. Gemensamt för dem alla är dock att de befinner sig i en revolutionerande utvecklingsfas. Datoriseringen har slagit igenom på bred front.

Flera dagböcker äger en detaljrikedom och ett liv i framställningen som ger dem en skönlitterär prägel. Här är en pregnant novellist från Höganäs.

”Dagen börjar med uppsättning av barnböcker, fackböcker, talböcker och skönlitteratur. Datorerna startas upp och dagstidningar sätts på plats, gamla nummer åker ner i källaren. Biblioteket vaknar långsamt till liv…”.

Biblioteket är ett socialt rum dit människor söker sig av alla möjliga anledningar. I morgonväkten är det dagstidningarna som lockar. ”Redan kvart i tio kommer den första gubben”, heter det uppe i Gimo, där ett antal ungkarlar brukar samlas i tidningsrummet.

Varje dag möter bibliotekarierna ett stort antal människor. I sjukhusmiljöer kan de ibland fylla en viktig funktion som samtalspartners. Eftersom de inte har någon direkt uppgift i själva vårdarbetet, vänder man sig till dem på ett ganska obesvärat sätt.

När en kvinnlig låntagare lämnar tillbaka en bok på ett sjukhusbibliotek i Stockholmstrakten, berättar hon i förtroende ”om problem med maken och är upprörd över den sjukhusvård han fått”.

Men några terapeuter är förstås inte bibliotekarierna, utan snarare en yrkeskår till vilken man vänder sig för att få svar på frågor av intellektuell natur.

Det arbete som bedrivs i upplysningsdisken torde vara omåttligt inspirerande, åtminstone om man får tro Tranås. ”Som bibliotekarie slungas man mellan stort och smått, högt och lågt i ett halsbrytande tempo”.

Låntagarnas intressen varierar verkligen. När bibliotekarien i Jukkasjärvi skickar in en bokbeställning till sitt huvudbibliotek, blir det en lista som innehåller ”nobelpristagarinnan Szymborskas Nära ögat, gåtböcker, en flora och böcker om pingviner”.

Referensbibliotekariens arbete handlar nästan uteslutande om problemlösning, vilket gör deras yrke besläktat med detektivens. Och den känsla de erfar när fallet är löst kan esomoftast vara mycket stark.

I Norsjö kommer det in en låntagare och vill ha sista boken om han som skrev om Kjell Loväng. Efter vissa svårigheter finner bibliotekarien ut att det måste vara Sven Edvin Salje. ”Låntagaren instämmer glatt och vi erfar en kort stunds gemensam lycka.”

En sak som försvårar arbetet dramatiskt är att det ofta försvinner böcker. Bibliotekarien kan aldrig känna sig säker på vad som finns kvar i hyllorna och inte.

Litteratur i aktuella och trendiga ämnen är det som regel svårt att få fatt i, till exempel databöcker. ”De nyaste är givetvis utlånade eller stulna.”

Ett begärligt byte har förrådet av CD-ROM-skivor blivit. I Södertälje fann man ett mystiskt paket bakom några böcker, vilket en något ”flummig person” placerat där, sannolikt som en förberedelse för utsmuggling av stöldgods.

Och i Järfälla ska ett par killar kopiera några sidor ur en referensbok, en service som är gratis. Men lite senare hittar personalen ett spelprogram i boken, vilket alltså var vad som kopierades. ”Mycket smart av dem”, konstaterar bibliotekarien.

Att språket många gånger är ett vanskligt kommunikationsmedel visas i Karlstad, där en man frågar efter ”istider”. Bibliotekarien rusar genast bort till avdelning Ud – geologi och paleontologi. Hur många istider räknar man med?

”De finns på anslagstavlan”, svarar han. Bibliotekarien inser plötsligt att det enda som intresserar mannen är allmänhetens fria åkning i ishallen.

Förväntningarna på bibliotekariens vetande är stora, inte minst i Blentarp. ”Dagens första fråga är om jag vet var man kan köpa fallfrukt?”

Bibliotekarierna har en mängd olika arbetsuppgifter som splittar deras dag. Dessutom förändras verksamheten inom biblioteksvärlden otroligt snabbt. Det talas mycket om stress och uttrycken för det är många.

Ett mått på att man befinner sig i en omvälvande fas, är det faktum att de anställda utsätts för ett stort utbud av kurser. Vanligtvis har det med teknikutveckling att göra.

För bara tio eller femton år sedan levde man i en helt annan värld. Biblioteken kunde vara små och idylliska och arbetstempot förhållandevis lågt.

Plötsligt ökade trycket på filialerna. Ambitionsnivån höjdes dramatiskt.

Nu skulle man försöka erbjuda näst intill samma service som huvudbiblioteken gav, vilket datasystemen gjorde möjligt genom att ge en närmast total överblick över mediabeståndet.
Ett breddat samarbete ledde till en ökad ström av böcker mellan biblioteken. Detta utbyte har vidgats mycket kraftigt under de sista tio åren.

Kommunikationerna utvecklas ständigt. Och i beställningsfasen har rutinerna effektiviserats. Desto större blir irritationen när inte de tekniska hjälpmedlen fungerar.

Missnöjet med detta tas ideligen upp i dagböckerna. Listan över icke fungerande mailservrar kan göras mycket lång. Lika illa är det med datorhaverier och dåliga faxar.

På ett bibliotek i Blackeberg råder en viss uppgivenhet sedan informationen försvunnit ”under en av hårddisk-krascherna”. Extra sur är bibliotekarien över att ”CD-ROM-spelaren som varit på lagning inte funkar”.

Ett antal nya yrkeskategorier har etablerat sig på biblioteket under senare år, många med informationsteknologi som specialitet. Den IT-kunnige personen intar en central ställning. Han är oftast man och kan ha många namn. I Åhus kallas han för IT-lots.

Även mikrovågsugnen har naturligtvis en given plats i maskinparken på biblioteken, ibland med fatala konsekvenser, exempelvis i Skanör: ”Det var inte bra med fläsk i mikron till lunch, det luktade mat i hela biblioteket.”

Och så finns det förstås en försvinnande minoritet som är mycket nöjd med att inte ha datoriserat överhuvudtaget, särskilt på Södermalm i Stockholm. ” Vi har ett gammaldags bibliotek utan datorer. Hurra!”

Bibliotekens verksamhet finansieras nästan uteslutande av offentliga medel, vilket gör deras ställning osäker i dessa besparingstider. Ibland kan visserligen hot om nedläggning styra verksamhetens inriktning på ett tydligt sätt.

På en filial i Täby inser man att ”statistiken tycks vara den främsta målsättningen för vår verksamhet när det gäller politikerna”. Så för att överleva måste man utöka utlåningen, och väljer då att satsa på ett säkert kort: ”Därför började vi med CD-utlåning.”

Besparingsivern försätter biblioteken i en svår situation, speciellt då efterfrågan på deras tjänster hela tiden ökar. Utlåningsstatistiken talar sitt tydliga språk.

På stadsbiblioteket i Karlstad lånas det exempelvis ut cirka 300 böcker i timmen en måndagsförmiddag.

Bland det värsta som kan hända ett bibliotek är om medieinköpen minskar. Det blir ett stort hål i beståndet som det ter sig omöjligt att reparera.

Inte underligt då att man suckar tungt i Fagersta: ”Biblioteket drabbas av en nedskärning på 15, 2 procent nästa år. Det kommer att bli kännbart, nästan en halvering av bokinköpen.”

Det står dock klart att biblioteken har många vänner. Ordet ”vänföreningar” förekommer upprepade gånger i dagböckerna, vilket naturligtvis inte kan misstolkas.

Dessutom håller nya samarbetsformer av olika slag på att etableras, ofta med släktföreningar och konsumentupplysningen i kommunerna.

Ibland spelar politikerna cyniskt på de ideella krafternas engagemang, till exempel vid en filial i Luleå. Så länge biblioteksvolontärer driver verksamheten utan lön, lovar man att stå för lokalhyra och medieinköp.

Ett visst mått av idealitet smyger sig in lite varstans, helt klart hos en kvinna på en filial utanför Kalmar. Hon ska egentligen börja arbeta klockan 13.00, men eftersom hon inte vill öda tid på att sortera post och böcker görs detta på fritiden: ”från klockan 12.30.”

Även om biblioteken i dagsläget har det krävt rent ekonomiskt, för man inte glömma bort vilket fantastiskt arbete de faktiskt uträttar. På mindre order är biblioteket ibland den enda etablerade kulturinstitutionen, där konstutställningar, konserter, litterära sammankomster och arrangemang av många andra slag ordnas.

I dagböckerna från den 14 oktober handlar det mycket om Agenda 21, Nils Holgersson och dyslexi, eftersom det var rikstäckande kampanjer runt detta i höstas.

Men i nästan all biblioteksverksamhet ligger tonvikten på litteratur. Så när bibliotekarien i Staffanstorp får tillbaka Göran Tunströms Skimmer av en låntagare, får hon vara beredd på att kommentera den.

”Boken var en besvikelse. Vad tycker du?”

Man bör också ta i beaktande att det är bibliotekarien – i egenskap av smakdomare – som bestämmer vilka böcker som skall finnas på våra bibliotek.

I Eskilstuna råder det fullständig enighet om att köpa in Peter Englunds och Ylva Eggehorns böcker. Men ”diskussion blir det om Unni Drougge och Louise Boije av Gennäs. Vi köper ej den senares bok”.

Biblioteksarbetet försiggår till stor del i det fördolda. Det handlar mycket om administrativt arbete, vilket aldrig låntagarna får någon direkt inblick i.

Sysslorna varierar sannerligen: allt från intensivt arbete med ”den nya databasen Patrix från SPRI” till att vattna ”bibliotekets offentliga växter”.

I Borås upptar inte minst djurhållningen ansenligt med tid. ”Det är nu dags att städa buren till vår papegoja Kata och ge henne mat innan vi öppnar biblioteket”.