Blå tåget i Nässjö

Om framträdandet under Poesifestivalen 1995

Av de fotografier som togs under Blå Tågets konsert har ett bildspel skapats.

Med Blå tåget på Folkets hus scen gjorde poesifestivalen i Nässjö verkligen skäl för det namn. Det blev lika mycket festival som poesi, medan aktiviteterna i övrigt hade lyrikens mer stillsamma prägel över sig.

Torkel Rasmussen.

Förväntningarna var höga på Blå tåget. Deras spelning skulle ju bli höjdpunkten i det 60-talsblock arrangörerna satsat på. Men det räckte med att de sex – den sjunde medlemmen, Carl Johan de Geer, hade dessvärre insjuknat i sista stund – lätt grånade herrarna äntrade scenen för att framgången skulle vara given. En entusiastisk och varm våg sköljde genast över orkestern, ett publikstöd man behöll hela vägen.

Återuppstod som grupp på 80-talet

Blå tåget inledde med en samling låtar från de tidiga åren, till exempel “Vetekatt” – med referenser till den nyenkle poeten Lars Bäckström dikt om en wettextrasa. Därefter följde “I Guds frånvaro”, “Sweet love” och “Ingenting är längesen”, med flera.

Konsertens första avdelning avslutades med den klassiska sången “Kalla kriget”. Texten har en historiefilosofisk prägel och är representativ för 60-talets unga världsbild, på så sätt att den ger uttryck för decenniets radikala idéer och attityder. Det blev starka reaktioner från den äldre delen av publiken.

Blå tåget existerade som orkester mellan 1967 och 1974, men återuppstod i början av 80-talet då Ebba Grön – med Thåström i spetsen – gjorde en nytolkning av deras låt “Staten och kapitalet”. Sammantaget producerade Blå Tåget fem LP-skivor och en dubbel-LP.

En sentimental och romantisk stil

Det unika med Blå tågets spelning i Nässjö var att man presenterade tre nya sånger, som alla hade det gemensamt att de på något sätt handlade om 60-talet. Torkel Rasmussen inledde med “Eternit”, vars refräng löd: “Moderna material, det var / moderna material / i Sveriges 60-tal”. Han sjöng bland annat om skrynkelfri nylon, och fick tillfälle att briljera med sin distanserade och eleganta ironi.

Tore Berger.

Leif Nylén var mer öppet nostalgisk i sin sång, som heter “Allt var liksom i rörelse”. Ordet “liksom” i titeln ursäktade han med att det var ett typiskt 60-talsord. En av sekvenserna i i sången löd: “60-talet kom och gick / öppet som ett ögonblick / uppror och förförelse / allt var liksom i rörelse.”

Medan Leif Nylén är något av Blå tågets glittrande gamäng är Tore Berger dess emotionella centrum. Han är en av få sångare i Sverige som lyckats utveckla en sentimental och romantisk stil utan att förlora i trovärdighet. Men kanske att han stundtals går vilse i patetiska gester ändå.

Avspänt förhållande till publiken

På en poesifestial med 60-talet som tema är det dock bara rimligt att man tar orden “peace, love and understanding” i sin mun. Bergers sång hetta “Det var en gång en dröm”.

Den låt som verkade vinna mest gehör hos åhörarna var Torkel Rasmussens “Kan sparsamhet rädda proletariatet?”, vilken bygger på ett traktat från 1800-talet. Politiker och ekonomer har ju inte talat om annat än att spara på senare år. Även Rasmussens energiska uppträdande gjorde sitt till för att väcka tankar.

Leif Nylén.

Och efter en mer än två timmar lång konsert, med två extranummer, var det hela över. Troligen kommer inte Blå tåget att göra någon mer spelning i år.

Mycket av tjusningen med bandet består i det avspända förhållandet till publiken. Framträdandena har alltid haft mer karaktär av samkväm än av konsert i traditionell mening.

Med replokalens värme och gemyt

Herrarna ironiserar gärna över sina brister som musiker. Den musikaliska amatörismen utvecklades på ett tidigt stadium till en nisch, medan texterna alltid hållit högsta konstnärliga halt.

Till konserten i Nässjö hörde följaktligen bandmedlemmarnas interna debatter om vad texterna egentligen handlar om, diskussioner om låtföljd och ljudnivåer, vissa avbrott i början av låtarna för att någon blev missnöjd med tonarten – och så vidare.

Konserten hade replokalens hela värme och trevande gemyt. Mycket angenämt från början till slut.


© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.

Uppdaterad
2025-11-16