Innovativ poesi i föreläsning och uppläsning
Publicering: Borås tidning 1995-08-26
Under poesifestivalen i Nässjö ägnades första kvällen helt åt konkretismen. Två av de mest framträdande poeterna medverkade: Jarl Hammarberg och Åke Hodell. Även folklivsforskaren Bengt af Klintberg agerade konkretist.
Det blev en ambitiös och pedagogisk genomgång av väsentliga sidor hos denna ism. Från en talarstol i Sörängens folkhögskolas aula fungerade Björn Håkanson som ciceron. Han gav en historik och en teoretisk ram.
Mest revolutionära riktningen i Sverige
I det tidiga 60-talet var han – tillsammans med Torsten Ekbom, Leif Nylén och Torkel Rasmussen – aktiv som redaktör för tidskriften Rondo. Den kom att bli något av ett organ för konkret poesi.
– Åren 1961 till 1966 var viktiga. Under denna tid omprövades förutsättningarna för konsten. Då formades vår bild av vad vi idag menar med konst, sa Håkanson.
Han betonade också Moderna museets betydelse, med utställningar som ”Rörelse i konsten” och ”Fyra amerikaner”. Håkanson fortsatte:
– Vad gäller konkretismen så måste den betraktas som den mest revolutionära litterära riktningen i svensk litteraturhistoria. Den ifrågasatte språkets grundmaterial, dess teoretiska och informationsbärande funktion. Man intresserade sig för språket som konkret materia.
Resten av kvällen ägnades åt att illustrera just detta. Det började med att Jarl Hammarberg läste en av Öyvind Fahlströms tidiga dikter från 1952. Han var den som introducerade konkret lyrik i Sverige, men det dröjde alltså till en bit in på 60-talet innan denna diktning blev en kraft att räkna med.
Bokstäver användes som grafik
Björn Håkansson fortsatte presentationen av Fahlström genom att spela upp ett kort stycke ur hans stora radioverk ”Fåglar i Sverige”. Det är ett kollage som bygger på faktafragment om fåglar, autentiska fågelljud och en radiodokumentär om bland annat tjäderspel. Även elektroniskt förvrängda ljud och manipulation av ord förekommer.
Alla konkretister rörde sig i gränstrakterna mellan konst, musik och litteratur. Bengt Emil Johnson gjorde till exempel dikter som mer var att räkna som konst, med bokstäver och andra tecken grafiskt arrangerade på boksidan. Håkanson uppehöll sig dock mest vid hans koppling till musik.
Till Johnsons bok Gubbdrunkning (1965) hörde en grammofonskiva. Denna spelades upp. Det är ett lysande stycke, en blandning av vokalverk och poesi. Johnsons ”gubbdrunkningar” är att räkna till en av de mest lyckade konkreta skapelserna.
Ett annat omtalat stycke från denna tid är Åke Hodells I gevär (1963). Författaren berättade att han fått inspiration till det när han bodde i närheten av Slottet i Gamla stan. Vid varje vaktombyte skanderades just ”i gevääääär!”.
Kunde man inte göra poesi av det undrade Hodell? Jo, det blev en diktsamling som huvudsakligen kom att bygga på de två vokalerna ”i” och ”ä”, vilka bildmässigt illustrerade en soldat i givakt samt en med ränsel.
Med ett patos baserat på andlighet
När verket framfördes inför studenterna i Lund orsakade det skandalsuccé i dadaistisk anda. Av åskådarna var hälften för och hälften emot. Fem konkretister skanderade ”igevär”, med extremt utdragna vokaler.
Från Sörängens scen i Nässjö nöjde sig Åke Hodell med att via bandspelare förmedla ett flera minuter långt ”i”. Syftet med dikten ”i gevär” är delvis att fästa människors uppmärksamhet på frasen och få dem att reflektera över vad orden egentligen betyder.
Från att ha varit jaktpilot under beredskapstiden blev Hodell pacifist. Han är den av konkretisterna som tydligast utnyttjar dikten för politiska snarare än för estetiska syften.
Men också Jarl Hammarbergs dikter bärs fram av ett patos, vilket dock är orienterat mer åt det religiösa hållet. En av hans inspiratörer under 60-talet var den danske mystikern Martinus.
Vad som attraherade Bengt af Klintberg hos konkretismen, var snarast hans intresse för nonsensartade gåtor. Det är ju något han intresserar sig för även som folklivsforskare.
Hur ett runt föremål blir en rät linje
Till det tidiga 60-talet hör i hög grad happenings. Klintberg kom in lite på det när han berättade om sitt möte med Fluxusrörelsen 1962, vilket fick avgörande betydelse för honom. Men snart övergick han till att demonstrera några av sina egna fluxusidéer. Han plockade upp fyra personer på scenen och gav dem följande instruktioner:
– För fram vänster fot, förskjut tyngdpunkten för denna fot. För fram höger fot. Förskjut tyngdpunkten för…
Klintberg fortsatte med att demonstrera Apelsinhändelse nummer tre: ”Hur man förvandlar ett runt föremål till en rät linje.” Det gick till så att ett avlångt bord placerades på scenen, varpå Klintberg under stor koncentration ställde sig att skala en apelsin. Med allvaret hos en mäktig ceremonimästare placerade han sedan klyftorna i en linje utefter bordets kant. Lite senare inbjöds publiken att delta i seansen. Villkoret för att få smaka var att man kunde motivera sitt val av klyfta.
Strax äntrade Jarl Hammarberg scenen. Han valde att läsa den text han debuterade med i Rondo 1961. Den ingick också i hans debutbok Bord duka er! (1964). Efter en stunds icke-informativ läsning, med ord som snarast sammanförts av musikaliska skäl, lät han meddela att ”Leonardo Långstrump är bortrest”.
Det utlöste ett befriat skratt i lokalen. Och efter ”tjogvis med småord” dök ”Pippi da Vinci” upp i den svällande ordmassan.
General Bussig dompterar de inkallade
Jarl Hammarberg skrev flera böcker tillsammans med sin dåvarande hustru Sonja Åkesson. Han gav prov på denna diktning. Han läste ”själarnas gasblöja”, ”människor folkvandrade med skrämselburar”… Det är svårt att referera innehållet i Hammarbergs dikter, eftersom de snarare avser att ”hända” än att berätta någonting.
Som stor final på den konkretistiska aftonen framförde Åke Hodell sin antimilitaristiska och antiauktoritära dikt General Bussig, från 1964.
Alla lampor släcktes, utom Hodells pannlampa. Han använde den dels för att lysa på publiken, dels för att lysa på notstället där han hade sin text.
Dikten gestaltar en psykologisk process. Enbart genom att nyttja vokaler och småord lyckas Hodell illustrera hur en inkallad soldat på kort tid förvandlas till ett lyhört redskap för General Bussig:
– Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill lyda order!
Mot mitten av 60-talet motades konkretismen ut av slagordspoeter och entydiga dogmatiker. Den sortens propagandapoesi är död nu. Men många av de konkreta poeternas verk bibehåller sin vitalitet, mycket för att de använde humor som ett effektivt verkningsmedel.
NOT: Texten ovan kan läsas som en introduktion till e-boken Svensk konkretism – sex poeter på 1960-talet (2025). Det var delvis därför den publicerades.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-11-21