Per Erik Wahlund talar om kritik och översättning
Publicering: Borås Tidning 1998-04-19
Redan som fyraåring tröttnade poeten, essäisten och översättaren Per- Erik Wahlund på att be vuxna om hjälp med att få texter upplästa för sig. Han lärde sig svenska genom att studera affärsskyltarna, när han flanerade med sin mor i 20- talets Stockholm.
– Jag har alltid varit fängslad av den språkliga pregnansen och korrektheten, berättade Wahlund på sitt hotellrum i onsdags, och gick sedan till Bibliotekshögskolan för att läsa två essäer och några nyöversatta dikter.
Långt före skolåldern läste han obehindrat Strindbergs samlade verk. Barnböcker intresserade honom inte.
– Jag älskade Svanevit och Näktergalen i Wittenberg. Texter som är oläsbara i dag. Jag tyckte genomgående bäst om att läsa Strindbergs dramer.
Slog rekord som teaterkritiker
Intresset för dramatik har följt honom genom åren. Under 35 år var han verksam som teaterkritiker, större delen av tiden på Svenska Dagbladet.
– Jag ville slå svenskt rekord och lyckades med det, säger Wahlund med ett lite skevt leende på läpparna. Bo Bergman var den som innehade rekordet före mig. Han hade hållit på som teaterkritiker i 30-33 år eller något sådant.
I början på 50- talet skrevs recensionerna på natten direkt efter premiärerna, något som Wahlund ofta upplevde som kallsvettigt. Det kändes befriande för honom när teatrarna lät kritikerna komma på generalrepetitionerna. Då fick han något större marginaler för att odla sin språkliga perfektionism.
På hans tid gavs teaterkritiken generöst med utrymme i de stora tidningarna. Dagens snuttifierade recensioner intresserar honom egentligen inte.
– Nej, jag är så oerhört kritisk. Leif Zern, på Dagens Nyheter, är den jag helst läser. Han är duktig, skicklig och kringsynt. Men han skriver allt mer sällan. Vad jag förstår håller han på att tröttna på uppgiften.
En överskattad nobelpristagare
På det hela taget har Per Erik Wahlund en njugg inställning till den samtida litteraturen.
– Jag har alldeles för mycket av världslitteraturen kvar att sätta i mig.
När det gäller dramatiken är det inte enbart som kritiker han tjänat den, utan också i stor utsträckning som översättare. Han har gett mellan 75 och 80 pjäser svensk språkdräkt. Bland dem sätter han Georg Büchners främst.
– Jag har översatt Leonce och Lena, Woyzeck och Dantons död. Fler dramer skrev inte Büchner. Han var ju bara 24 år när han dog.
Och när Per Erik Wahlund tröttnade på att översätta Heinrich Böll till svenska – ”jag var aldrig särskilt förtjust i honom, en väsentligt överskattad nobelpristagare” – övergick han till Berthold Brechts dramatik. Utöver Böll har två andra av de prosaister han tolkat till svenska fått nobelpriset, nämligen japanerna Yasunari Kawabata och Kenzaburo Oe.
Lägligt möte med tanka och haiku
Intresset för den japanska litteraturen väcktes tidigt hos Wahlund. Efter att som 20-åring ha gett ut två diktsamlingar kände han ett starkt behov av att söka nya vägar.
Hans dikter hade blivit väl mottagna, men kritikerna kunde konstatera att han stod under starkt inflytande från poeter som Johannes Edfelt och Hjalmar Gullberg. Eftersom den modernistiska poesins formspråk inte lockade honom kom mötet med de japanska versformer mycket lägligt.
– Jag blev först attraherad av tankan, femradingen med 31 stavelser. Från början trodde jag inte det var möjligt att skriva treradingar, haiku.
Efter att ha gett ut ett par böcker med den sortens formstränga dikter, blev Per Erik Wahlund nyfiken på hur japanerna själva använde sina versmått. Detta ledde så småningom till ett omfattande översättningsarbete.
– En del kritiker reagerade på att jag inte kunde japanska, utan översatte från andra europeiska tolkningar, företrädesvis engelska.
Dikttolkningarna är parafraser
Men efter att ha läst 40 poäng i japanska, kunde Per Erik Wahlund konstatera att det egentligen gjorde varken till eller ifrån.
– Man har inte kunnat visa att det existerar någon kvalitetsskillnad mellan de tolkningar som görs direkt från japanska och de som görs från något annat europeiskt språk.
Förklaringen till det ligger i att översättningar från japanska med nödvändighet måste vara mycket fria.
– Istället för dikttolkningar är det snarare fråga om en sorts parafraser. Europeiska språk skiljer sig kopiöst från japanskan. Där finns ingen grammatisk struktur eller så.
Inte ”plask” och inte ”blurp”
Hur som helst etablerade sig snart Per Erik Wahlund som Sveriges meste och bäste haikuöversättare. Men vad som är en bra haikudikt vill han inte gärna ha några åsikter om. Det är för övrigt en frågeställning som också japanerna helst undviker.
– Men man kan säga att meningen med en haiku är att två moment ska drabba samman. Ett stillastående moment och ett moment i rörelse, säger Wahlund och exemplifierar med att läsa en text av Basho, sannolikt den mest kända av alla haikudikter.
Den gamla dammen
men plötsligt rämnar ytan
av en grodas språng
För att bättre svara mot originalet skulle kanske det sista ordet i dikten varit ”plask”. Det värjer sig dock Wahlund emot av stilistiska skäl.
– Det får ju en närmast onomatopoetisk effekt. Men det där är något som översättarna tvistat om i århundraden. Någonstans har jag till och med sett ordet ”blurp”, säger Wahlund med en rysning.
Rörelse från fysik till metafysik
Stil har varit ett huvudintresse för honom i alla år. Titeln på hans studentuppsats löd: Böra verbens pluralformer bibehållas i svenskt skriftspråk? Ofta lider han på ett direkt fysiskt vis av avaterna i svenskt språkbruk.
– Bland det värsta jag vet är när man låter bli att böja pronomenet ”de” efter preposition!
VilI då Per Erik Wahlund ge en antydan om vad god stil kan tänkas vara?
– Nja, säger han med ett något avvärjande tonfall. Det går kanske att hävda att en god stil är den som följer författarens mentala uppgifter. Det gäller i hög grad om exempelvis Herman Melvilles Moby Dick, den bok jag senast översatt till svenska.
Wahlund poängterar att Melvilles stil är mycket intrikat. Den satte myror i huvudet på 1850-talets recensenter, som inte alltid förstod vad författaren menade.
– Ytligt sett är boken en skildring av dåtidens metoder för valfångst. Men läser man lite noggrannare ser man att texten är ett uttryck för hur Melville grubblar över olika saker.
Den realistiska skildringen övergår snart till att bli en gestaltning av författarens psykiska hälsa. Han rör sig från fysik till metafysik.
Gett ut drygt 20 essäsamlingar
Själv har inte Per Erik Wahlund skrivit några romaner. Han har inga höga tankar om sin förmåga att hantera genren, trots att han som 14-åring debuterade med ett stycke prosa, en ungdomsbok.
– Jag har inte det miljö- och människointresse som krävs. Jag försökte skriva en roman en gång i 20-årsåldern. Det blev bara ett kapitel, sedan tröttnade jag. Därefter var det bra med den saken.
Istället kom essän att bli hans genre. Wahlund har gett ut över 20 essäsamlingar, om man räknar med de fyra böcker där hans teaterkritik samlats.
På senare tid har det dock mest blivit lyriköversättningar. Han har bland annat tolkat 270 poem av den romerske epigramdiktaren Martialis.
– Men det är närmast omöjligt att få ut texten på något svenskt förlag.
Besökte Martialis födelsestad
Översättningen har försetts med en inledande kommentar på nästan 30 sidor. Den utgår från Per Erik Wahlunds tre resor till Bilbilis, som ligger mellan Madrid och Saragossa. Man hittar där ruinerna av den stad där Martialis växte upp.
Han nyöversättningar av poeten Masaoka Shikis lyrik, den yngste av de fyra stora japanska haikumästarna, tackade dock ett förlag genast ja till. Boken kommer att ges ut till hösten.
Per Erik Wahlund läste ett antal av Shikis dikter vid sitt besök på Bibliotekshögskolan, exempelvis:
Från bergstemplet hörs
middagsvilans snarkningar
och göken ropar
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-02-19