Björn Håkansons negativa kritik blev positiv
Serie – kulturskribenter som inspirerade mig när jag var yngre
Det är svårt att minnas exakt när, men någon gång i de övre tonåren började jag intressera mig för skönlitteratur på allvar. I det längsta hade jag försökt värja mig mot företeelsen. Delvis som en protest mot de försök till påverkan jag utsattes för. Personer i min närhet propagerade onödigt hårt för läsning, vilket länge fick en motsatt effekt.
Troligen var det de existentiella kriser som hör tonårstiden till som väckte min nyfikenhet på de perspektiv som goda böcker kan erbjuda. Att läsa blev på kort tid ett vardagligt behov. Med feberaktig iver kastade jag mig över världslitteraturen. Det dröjde inte många månader förrän jag satt med både Fjodor Dostojevskis och Franz Kafkas böcker i knät.
Serie om litteraturkritiker på 1970-talet
För att få vägledning om modern samtidslitteratur blev jag en flitig läsare av kultursidor, framförallt i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Dessa tidningar var för övrigt ledande på 1970-talet, den tid som behandlas här. Tyvärr lade jag sällan skribenternas namn på minnet – mitt fokus var ämnet i de böcker som behandlades – vilket stör mig ganska mycket idag.
Kritikerna fick sannolikt stor inverkan på hur mitt läsande kom att utvecklas, hur jag började tänka och tycka kring skönlitteratur. Därför ska jag försöka ta reda på vilka de var. I korta biografiska presentationer här på bloggen vill jag frilägga vad de stod för, vilka teoretiska plattformar de baserade sina synpunkter på.
Eric Fylkeson
Läsaren kan vara oenig med recensenten
Så här nästan 50 år efteråt är det endast två recensioner som dyker upp i minnet. Dels Lennart Bromanders anmälan av John Gardners Soldialoger (1979) – som jag återkommer till – dels Björn Håkansons artikel (1975) om några svenska outsiders. Titeln löd Diktens desperados och fick ett oerhört stort inflytande på mig.
Trots att recensenten inte var särskilt positiv till de författare han skrev om, beställde jag genast samtliga böcker som nämndes i hans text. Reaktionen kan ses som ett exempel på det faktum att läsaren inte nödvändigtvis drar samma slutsatser som artikelförfattaren. Han öppnade mina ögon för verk av både Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson.
Oppositionell och riktningslös hållning
Per-Eric Söder
Av stor betydelse för mig var den bild Björn Håkanson tecknade av vad det innebar att vara tonåring i mitten på 1970-talet. ”Hela ungdomsperioden har karaktären av en betygsjakt för den egentliga livsuppgiften, som tycks vara familjebildning, yrkesarbete och ökad konsumtion av kapitalvaror.”
För egen del hade jag tagit ett tidigt farväl till gymnasiet, ett instinktivt snarare än rationellt beslut. Jag kunde känna igen mig i den oppositionella och riktningslösa livshållning som poeterna i recensionen ansågs företräda. ”De vantrivs i Sverige, vantrivs i sig själva, finner ingen tröst eller glädje hos sina medmänniskor.”
Undergångsstämningar och pessimism
Hur bör en känslig ung människa förhålla sig till ett kommersialiserat, teknokratiserat och i grunden människofientligt samhälle? I ljuset av en sådan bild kan det vara rimligt att protestera genom att inte ställa upp. Man etablerar en romantisk, individualistisk och anarkistisk attityd.
Det är i första hand genom den typen av sociologiska anmärkningar som Björn Håkanson belyser poeterna i sin text. Litteraturhistoriskt betraktar han dem som sprungna ur amerikansk undergroundkultur, med beatpoeter som Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti, samt till de undergångsstämningar som växte fram inför den tidiga industrialismens etablering, en sorts dekadens som var basen för Charles Baudelaires diktning.
Den allvarliga politiska varningssignalen
I de svenska 70-talspoeternas bildspråk blir känslan ett ”utflytande vatten, ett dunkelt konturlöst landskap eller en sugande virvel”. Karakteristiken gäller inte endast de två som nämnts ovan, utan också Peter Falck, Per-Eric Söder, Elisabeth Rynell, Paul Fried och Kjell Palmers. ”Möjligen vill de ge intryck av att skriva i ett knarkrus. Världen verkar att virvla förbi dem som en räcka osammanhängande drömbilder.”
Med sin ambitiösa och allsidiga artikel ville Björn Håkanson fästa uppmärksamhet på en oroande tendens i samtiden. Som ansvarstagande vänsterman uppfattade han poeternas lyrik som ”en allvarlig politisk varningssignal”. För egen del gjorde jag under några år seriösa försök att ansluta mig till deras estetik och förhållningssätt.
Bruno K. Öijer
KÄLLA: ”Diktens desperados” / Björn Håkanson – Aftonbladet 1975-12-30
Kritiker: Björn Håkanson
Född: 1937, Linköping
Bakgrund: Redaktör för tidskriften Rondo 1962-1965 (tillsammans med Leif Nylén, Torsten Ekbom och Torkel Rasmussen). Fil kand 1964, Uppsala universitet
Karriär: Litteraturkritiker i Upsala nya tidning 1960-63. Kulturjournalist i Aftonbladet 1963-1987
Poesi: Debut med Rymd för ingenting (1962)
Memoarer: Hur det började (2005), Jag ensam (2010)
Utgivning: Minst 30 titlar, mer poesi än prosa, även redaktör för litteraturhistoriska verk
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-01-26