
Personligt utformad manual vid bastubesök
Som bastubadare är jag självlärd. Men jag har sedan länge bokat in en ”kurs” hos en bekant med finskt påbrå. Jag lärde känna honom i den vedeldade bastun på Kransmossen och blev fascinerad av hans attityd. Därför bad jag om att få ”gå bredvid” – ett bekant uttryck för oss båda, för vi har arbetslivserfarenhet inom vård och omsorg.
Att bestämma datum och tid för ”kursstart” har dock aldrig lyckats. Både han och jag lever i en oregelbunden vardag, där det ställer sig svårt att planera saker och ting långt i förväg. Men varje gång vi råkas lyfter jag frågan om mentorskap. Inget svar ännu, alltså.
Därför har jag fått utarbeta mina rutiner på egen hand, utan hjälp från finländsk expertis. Självklart är att sittningen måste grundas på den fysiska förmågan, kopplad till vad som känns behagligt och hälsosamt. Till att börja med handlar det om att hitta rätt position, rätt höjd i rummet.
En skopa vatten som slutspurt
I den bastu jag vanligtvis använder – i Mariedals IK:s klubbhus – finns det tre höjdlägen. Jag placerar mig alltid på den översta hyllan, där det är som varmast – gärna i närheten av timglaset som sitter på ena väggen. Helt säker är jag inte, men jag tror det tar en kvart för sanden att rinna igenom.
Och dessa 15 minuter brukar oftast räcka för min del. Då har jag till exermpel hunnit genomföra det träningsprogram jag beskrivit i inlägget ”Värme bra för knäna”. Som en sorts slutspurt händer det att jag slänger några skopor vatten på stenarna när tiden är ute. Det brukar jag inte göra regelmässigt, fast har inget emot om andra gör det. Möjligheten finns ju alltid, plåthinken och skopan står där. Saknas det vatten tar det inte lång stund att gå ut till duschrummet och fylla på.
Rutiner och vanor sätts ur spel
Hur lång paus jag sedan tar har jag dålig uppfattning om. Jag brukar i alla fall hinna äta ett äpple. Därefter återvänder jag till bastun för ännu en sittning, där samma procedur som vid första besöket upprepas. Vid sällsynta tillfällen väljer jag att ligga ner i denna andra vända. Det förutsätter dock att jag är ensam i bastun.
Dagsformen är alltid en osäkerhetsfaktor. Någon gång kan det ta emot att sitta kvar lika länge som jag planerat. Ibland känns det alldeles tvärtom, som att jag kan stanna hur länge som helt. Vanligtvis går tiden extra fort när man har sällskap, speciellt om man råkar in i ett intressant samtal. Då händer det att rutiner och vanor sätts ur spel.
© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Uppdaterad
2025-01-23