Scenen blir en bastu

Med en generös attityd till sina kroppar lär kvinnorna ut den svåra konsten att tycka om sig själv.

Där realismen bor granne med drömmen

När jag började blogga för ett par veckor sedan visste jag inte att jag skulle skriva om bastubad. Men mycket talar för att det blir ett återkommande ämne. I syfte att bredda underlaget publicerar jag ett par teaterrecensioner. Båda handlar om Bastubalettens gästspel på Borås Stadsteater. Om Kvinnorna i gammelbastun går det att läsa nedan; den andra heter Här dansar vi inte!.


Min recension i Borås Tidning

Återigen turnerar bastubadare från Tornedalen på teaterscenerna söderut. I helgen spred de värme på Borås Stadsteater. En berättarföreställning med rikt mänskligt innehåll, skriver Peter Grönborg.

För nästan exakt ett år sedan badade fem män från Tornedalen bastu på Borås Stadsteaters stora scen. I helgen gjorde fyra kvinnor från samma landsända exakt likadant. Också de kända från TV.

På sätt och vis är konceptet detsamma. Det rör sig om en berättarföreställning med rikt mänskligt innehåll, där stoffet bygger på de medverkandes egna livserfarenheter. Biografiska fragment vävs samman tematiskt. De kompletteras med sång och dans.

Inte änglar kanske, men klädda i vita underkläder.

Representerar mångsidighet och flit

Denna gång hade regissören och koreografen Justine Kirk lyckats bättre med kompositionen, att hålla samman föreställningen. Det berodde mycket på att ”Kvinnorna i gammelbastun” har en ramberättelse.

Enligt den bjuder traditionen att de varje vår ska ta sig till bastun. Uppdraget är att ställa den i ordning inför islossningen. Den muntra öppenhet som kvinnorna snart uppvisar beror alltså inte enbart på ångvärmens mentala verkan, utan är också årstidsbunden.

När kvinnorna städar skiftar ambitionsnivån; arbetet med att vika ihop ett tygstycke utvecklas till en slöjdans, de förflyttar träkuber för att scenografiskt skapa illusionen av en sauna. En akustisk gitarr kommer till användning. Osynlig apparatur sänder ut puffar av ånga med jämna mellanrum.

Gemensamt för de medverkande är att de representerar mångsidighet och flit. Medan Lena Lahti Snell förestår en ICA-butik, driver Pia Hulkoff en restaurang- och konferensanläggning. Birgitta Rantatalo, med lärarbakgrund, är en renbonde som arbetar för att revitalisera språket meänkieli. Gun Olofsson jobbar som skådespelerska och trubadur.

Det finns ett eteriskt lyft i agerandet

Med en sådan kraftfull och innovativ samling människor måste ju bilden av Tornedalen bli därefter. Ensemblens positiva anda inspirerar, dock utan att reella problem sopas under mattan. Dessutom är det snarare det allmänmänskliga i föreställningen som lyfter den, än de renodlat lokala perspektiven.

Minnesvärd är scenen där de fyra kvinnorna berättar om betydelsen av att vara mor. När de sitter och klämmer på valkarna runt sina midjor bjuder de på en skön show som lär ut den svåra konsten att tycka om sig själv.

En bra sak är det låga tempo föreställningen håller. Det förenklar arbetet för de medverkande, gör dialogen naturlig och tydlig. Den loja atmosfären skapar ett existentiellt lugn kring kvinnornas utsagor, stundtals så att dåsigheten får en lätt hypnotisk effekt.

Kvinnor i vita linnen och vita underbyxor liknar inte änglar. Ändå finns det ett eteriskt lyft i deras rytmiserade agerande. Den realism de företräder bor granne med drömmen.


© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.

Uppdaterad
2025-01-17