Sångaren i sin villa

Ett musikaliskt hemma hos-reportage

Häromdagen hämtade jag ett paket som innehöll en box med fyra DVD-skivor. Det rör sig om de filmer som Thore Skogman medverkade i under åren 1963-1967. Planen är att återkomma till var och en av dem, i enskilda inlägg.

Här vill jag bara kort kommentera den bonusfilm på nästan nio minuter som finns med på sista skivan. Den innehåller vardagliga scener från artistens villa i Danderyd. Manusförfattaren Henry Sidoli ansvarade för produktionen på Omega-film men några ord förekommer inte, mer än ett par korta fraser på slutet.

DVD:n innehåller kortfilmen ”Hemma hos Thore”.

Hustrun i rollen som fryntlig hemmafru

Den positiva välkomstsången Vilken strålande dag (1966) sätter tonen. Silverpudeln Boy exponeras i öppningsscenen. Därefter leder den sexåriga dottern Maria fotografen en våning upp, och pekar på föräldrarnas bröllopsfoto. En lycklig familj, kan man tänka.

Sedan följer ett potpurri på låtar som Thore Skogman stundtals mimar till. När den glade fadern badar i poolen tillsammans sitt barn ekar Simborgarvalsen (1967) i bakgrunden. Sången Twist till Menuett (1962) tar över när en sockerkaka skivas upp, en smäktande melodi som skapar harmoni och värme.

Svårt att tro dansaren är en älskarinna

Vid den fika som följer busas det en del, vilket etablerar en lekfull stämning. Den bryts med I fjällen (1966), en sång som delvis skildrar vådan av alkoholbruk under skidsemestern. Inslaget ter sig malplacerat, inte minst för att en ung dam oväntat tagit sig in i huset. Hon dansar ryckigt i rummet. Att det skulle vara en älskarinna är svårt att tro.

Samma kvinna koreograferar även den känslosamma Vår på Skansen (1963), nu med en mer återhållsam och sedlig approach, iförd folkdräkt. Gissningsvis blir hon filmad på gatan utanför Thore Skogmans hus. Mycket talar för att det är så.

Med två vita virkade pudlar vid sin sida

Artisten befinner sig på en höjdpunkt i sin karriär. Han ser ut att vara en vältränad och välmående 36-åring. Han rör sig spänstigt och ledig genom rummen. Makan Britt verkar trivas i sin roll som fryntlig hemmafru. Hon bakar, dukar och serverar. Hon stickar när hon lyssnar till makens musikframföranden.

Så sker i finalen, när Thore Skogman sittandes vid sin flygel sjunger Huapango-Mexicano (1963). En enkel melodi som ”alla kan tralla med i”. Dottern Maria hänger med i takten genom att knäppa med fingrarna. Hunden Boy ser riktigt förtjust ut, med två vita, virkade pudlar vid sin sida.

Återstår bara att värdera slutdialogen

I den näst sista scenen ringer telefonen. Thore Skogman halvspringer mot den, nerför en trappa. Han sjunger sin sång om omläggningen till högertrafik a capella, på skojfriskt humör med svajig röst: ”Sextiosju håller vi till höööööööööööööööger…”.

– Är det Danderyds Frank Sinatra? frågar en kvinnlig röst.
– Nej, det är Skogmans Thore, från Sverige.
– Förlåt då har jag kommit fel.
– För all del, en olycka händer så lätt.

Det är en trevlig film Henry Sidoli gjort, dessutom ett värdefullt biografiskt dokument. Men hur pass nöjda ska vi vara med den avslutande dialogen? Den värderingen återstår att göra.


© Peter Grönborg
Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.

Uppdaterad
2025-01-15