Det sista framträdandet

Thore Skogman framträder i en kyrka i Hälsingland, kompad av dragspelaren Sören Rydgren.

Sjöng en psalm under det kristna korset

Sitt sista framträdande inför publik gjorde Thore Skogman 24 november 2007. Det slog journalisten Staffan Lindberg fast i Aftonbladet ett par veckor efter händelsen. Artisten gästade Trönö nya kyrka i Hälsingland: ”tärd, trött och tagen”.

Tydligen hade Thore Skogman svårt att gå och publiken betraktade honom ”oroligt”. Förberedelserna hade varit minimala, endast en kvarts repetitioner med dragspelaren Sören Rydgren. Han framträdde framför en kör av ungdomar. Sedan han tagit ton blåstes dock ”varje korn av tvivel” bort.

Ögonvittnet Lars-Holger Röstlund, vän till artisten, satt i publiken och uttryckte sig så här: ”Han lyste upp. Det var den gamle Thore som kom tillbaka. En bättre sista spelning kunde han inte fått.”

Konserten avslutades med ”Tio tusen röda rosor” och ”applåderna i den fullsatta kyrkan steg mot taket”. Thore Skogman avkrävdes ett extranummer och valet föll på ”Var jag går i skogar, berg och dalar”. Det är psalm 251 i Svenska psalmboken” (1986), där den hamnat under rubriken ”Förtröstan – trygghet”.

Men publiken lät sig inte nöja med detta, så Thore Skogman beträdde scenen en tredje gång. Han sjöng psalmen på nytt, denna gång som allsång. ”Sedan var det slut på riktigt”, skriver Staffan Lindberg. ”Ett proffs hade lämnat scenen för gott.”

Det går förstås inte att dra några växlar på att den sista sång Thore Skogman sjöng inför publik var en psalm. Det hör ju till vanligheten att just den typen av musik framförs i kyrkor… Utbudet av psalmer är dock stort, så nog är valet intressant ändå. Texten skrevs av Carl Olof Rosenius och så här lyder första versen:

Var jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mig i döden,
men han lever i all evighet.
/: Sina får han följer, vårdar,
föder med osäglig trofasthet. :/