Krönikan med höga tankar

Jämställer Thore Skogman med socialdemokratin

När en stor tidning vill spegla en stor och viktig händelse anlitar de gärna en stor journalist. Efter Thore Skogmans bortgång 2007 skrev kultur- och nöjesjournalisten Håkan Lagher en krönika i Expressen. Där kom höga tankar om artisten till uttryck. Innehållet baseras på föreställningen att han var en stark symbol för folkhemmet, dessutom den sista.

Texten bygger på idén att Thore Skogmans låtar ”utgjorde ett oumbärligt soundtrack till Tage Erlanders och socialdemokraternas samhällsvision”. Skribenten tänker sig att så länge artisten levde, så länge levde också folkhemmet. Det kunde överleva Tage Erlanders, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswijks dödsfall, men inte Thore Skogmans.

Som en kristen kommunist

Detta klarläggs med påståenden som att han ”spelade rollen som ett slags försenad propagandaminister för Per Albin Hanssons tanke om ett land utan motsättningar, ett folk utan bekymmer och sorger”. Enligt Håkan Lagher var Thore Skogman ”kittet i miljonprogrammet och den socialdemokratiska folkhemsvisionen”.

Han beskriver det som att artisten ”kämpade för den lilla människans plats i en allt komplexare tillvaro”. Enligt hans uppfattning var budskapet i låtarna den ”kristne kommunistens”. En önskan om att ”vi skulle leva i frihet och jämlikhet kom till uttryck”.

I Thore Skogmans värld sken alltid solen från en klar och ozonfri himmel. Vattnet var rent och fullt av fisk Han gjorde soundtracket till Saltsjöbadsandans emellanåt grumliga politiska överenskommelser.
Han var mannen som göt olja på vågorna, en blågul själ i en blågul kostym. Han fick oss under många år att tro att allting är möjligt och att alla människor är goda.

Platsade aldrig på parnassen

Jämförelsen mellan Socialdemokratin och Thore Skogman drivs mycket långt i krönikan. Båda var självskrivna konstanter i det svenska samhället, särskilt under 1960-talet. Artisten hade ”samma status och dominerande ställning inom populärkulturen som socialdemokratin i riksdagen”. Därför var det ”en fåfäng kamp att motarbeta några som omslöt ett folk och ett land så fullkomligt.”

Det gick inte att rösta bort honom från radion eller televisionen. I de fåtal kanaler som fanns på den tiden var Thore Skogman kung. Ett geni som aldrig blev kallad just det. Den som tycker att kultur är lika med ett glatt humör bereds aldrig plats på parnassen.

Avslutningsvis berättar Håkan Lagher om ett projekt som skivbolagsdirektören och låtskrivaren Stikkan Andersson ville starta. Han ville ”bilda ett superlåtskrivarteam” tillsammans med Owe Thörnqvist och Thore Skogman, något som den senare stoppade. Senare lär han ha ångrat att inte detta ”dream team” skapades.