En hyllning till travhästen

Omslaget till Thore Skogmans ”sannsaga” om flickan Lisa och hästen Skimmelgrå.

Thore Skogman som återhållsam berättare

Barnboken Hästen Skimmelgrå skulle kunna vara Thore Skogmans mest ambitiösa projekt som författare. Den drygt 90 sidor långa texten är episkt sammanhållen; den vilar på en gedigen faktamässig grund och är påfallande välskriven. Medan hans övriga böcker ofta ger intryck av att vara skrivna i en anda av inspirerad spontanitet är denna ett resultat av ambitiöst, målmedvetet arbete.

Hästen i skeendets fokus

I botten på det hela finns dessutom en mycket stark känslomässig laddning. Det är tydligt att Thore Skogman är förtjust i hästar, vilket kommer till uttryck i den fem verser långa dikten på omslagets baksida: ”Jag tror jag väljer att bli häst, om jag om hundra eller tusen år, en dag skall reinkarnera”. Dessutom är det inte endast hästen han uppskattar, utan det lantliga livet som sådant. En barndomsdröm var som bekant att bli bonde.

Egentligen är det hästen Skimmelgrå som är berättelsens huvudperson. Läsaren får vara med vid hans födelse, sedan familjefadern Alvar köpt hans dräktiga moder vid en auktion. Därefter följer en uppväxt fylld av träning, till dess debuten som travhäst sker. Efter den relativt framgångsrika karriären reduceras hans tillvaro till att stå för ett bryggeris leveranser, dragandes en kärra. Detta ökar hans popularitet i lokalsamhället än mer, inte minst bland turister.

Positiv och livsbejakande

Parallellt med Skimmelgrås öde skildras Lisas, dottern i huset. Hon har ett genuint intresse för hästar. Barndomen på gunghästen leder vidare till en uppväxt med en travponny. Att hennes pappa väljer att köpa en ”riktig” travhäst motiveras av att han vill glädja henne och gå hennes önskningar till mötes. Ett klokt beslut ska det visa sig, för någon nöjdare och gladare flicka är det svårt att tänka sig.

Visst råder en anda av romantiserad idyll. Men det behöver inte betyda att motgångar och svårigheter uteblir. Det kan handla om oförsiktighet i samband med skötseln av hästen, vissa farligheter i samband med träning eller att andra hästar ställer till det under tävling. Någon gång handlar det om sjukdom, när veterinären rycker ut för att bota livsfarlig kolik. Trots att Skimmelgrå dör på slutet så skapar ändå berättelsen en positiv och livsbejakande stämning, och detta hör förstås till genren som sådan.

Engagemang för miljön

Hästen Skimmelgrå gavs ut av Svenska travsportens centralförbund. Travintresserade barn lär kunna använda den för att vinna kunskap om sporten. Den innehåller många initierade upplysningar om trav, även om hästars egenskaper i största allmänhet. Sådant hade ju Thore Skogman förstahandskunskap om, för han ägde ju en egen travhäst och deltog i tävlingar. Detta lägger berättelsen i dagen.

Författarens intressen och syn på livet går också att spåra på annat håll i boken. På flera ställen framträder tydliga tecken på engagemang i miljöfrågor, till exempel i synen på de problem bilismen ställer till med, samt industrialismens skadeverkningar i största allmänhet.

Hälsa, ekonomi och PR

I fascinationen för en auktionsutropares munvighet avslöjas Thore Skogmans intresse för energisk språkanvändning. Att han var en hemkär person speglas kanske i att även familjen kring Skimmelgrå är det. Inför en travtävling hade de bokat tre nätter på ett hotell i huvudstaden. Planen var att de skulle passa på att se sig om när de ändå var i närheten. Men när det kom till kritan nöjde de sig med två nätter.

Det finns andra tecken på att de åsikter och värderingar som framskymtar i boken också är författarens. Med hänvisning till att hälsan är viktigast drar sig ekipaget ur en tävling sedan olyckan varit framme. Pappa Alvars sinne för ekonomi framställs i mycket positiva ordalag, inte minst hans framsynta inställning till PR och reklam.

Dragning till koskällor

En annan egenskap som Thore Skogman hade var den djärva fantasiflykten. Sådant får inte någon framträdande plats i den behärskade och i huvudsak vederhäftiga storyn. Men ibland glimmar det till och det bidrar till att sätta färg på det hela.

Ett exempel på det är Skimmelgrås excentriska dragning till koskällor. Först verkar det som om han har en direkt naturvidrig dragning till kossan Råma, men rätt snart visar det sig att lockelsen består i att det är hon som bär klockan.

Inte så djärva påhitt

Detta att bjällrandet inspirerar honom får stor betydelse sedan han debuterat på travbanan. Han hittar nämligen oanade krafter när han hör den plingande upploppsklockan. Den förvandlar honom till en enastående spurtare.

Ylva Lundin bidrar med tio illustrationer. De ger en idyllisk bild av livet på landet, vilket motsvarar berättelsens anda.

Förtjusningen i kossans dinglande pling-klocka tolkas som uttryck för musikalitet, något som givetvis Thore Skogman kunde identifiera sig med. I övrigt präglas berättelsen av återhållsamhet vad gäller påhitt. Bara det att hästen är grå – och inte har rött hår och glest mellan tänderna… – kan uppfattas som ett tecken på måttfullhet och en anpassning till bokens seriösa syften.