Populariteten hos yngre

Ett klipp från en Youtube-film där Thore Skogman och Peter London framför sången ”Ändan därbak”.

Två unga fans med Thore Skogman-tatueringar

Hur gammal måste man vara för att känna till Thore Skogman? Låt säga att gränsen går vid 50 år. I så fall var man 35 när artisten gick bort 2007. De låtar som han komponerade är dock av det slaget att de talar till barn i alla åldrar. Därför bör det vara rimligt att betrakta hans konst som generationsöverskridande.

Dessutom är det ju så att inbitna fans till Thore Skogman bidrar till att väcka intresse för honom hos det yngre släktet.

Himla klämkäck musik

Ett bra exempel på det är 30-åriga Evelina Linde i Kalmar, som fick inspiration och värdefull kunskap av sin moster. För fyra år sedan åkte hon till Hallstahammar för att ”gå i idolens fotspår”. När hon var där gjorde hon också en Thore Skogman-tatuering, vilket hon berättar om för Sveriges Radios reporter.

Oftast lyssnar Evelina Linde på hårdrock och metal. Det hindrar inte att hon gillar Thore Skogmans musik, som hon uppfattar som ”så himla klämkäck”. Även personen och framtoningen, människan som sådan uppskattas:

När man hör när han sjunger och tittar på klipp när han sjunger med andra artister; han är så jäkla go, bara.

Stor inspirationskälla

Också Peter Londons engagemang kan ses som ett exempel på låtskattens attraktionskraft på en yngre publik. Han är basist i ”sleazebandet” Crashdïet. Han träffade Thore Skogman endast någon månad före dennes bortgång, för en minnesvärd jamsession i Karlstad.

Att Peter Londons intresse är genuint manifesterades fredagen den 9 november 2007. Då gjorde han som gästskribent en intervju med ”sin stora inspirationskälla” Thore Skogman för Svenska Dagbladet. Det skedde under vinjetten ”Reporter för en dag” och redan i ingressen får vi veta att han tatuerat hans namn på vänsterarmen.

Är kreativ av naturen

Det rör sig om en intervju som inledningsvis lyfter fram basala fakta. Thore Skogman berättar om hur han upptäckte sin talang, hur det förändrade hans tillvaro och vad karriären betytt. Intervjuaren flyttar sedan över fokus till temat kreativitet. Några knep för att väcka den verkar dock inte finnas:

Nej, jag är nog en kreativ människa i mig själv. Och sedan har jag rött hår och glest mellan tänderna. Det kanske hör till. Rödhåriga människor kanske är mer kreativa, jag vet inte. Nu är jag inte rödhårig längre heller, det är grått. Men kreativiteten den finns där, även om jag inte jobbar på samma sätt som jag gjorde förr. Den vill jag inte mista.

Ett ruskigt hårt tempo

Som artist har Thore Skogman många gånger ”blivit känd som den där tjosanhejsangubben”. Det ser han som sitt ”eget fel”, dock utan att vilja vara utan den imagen. Men att detta inte är hela bilden framhåller han genom att nämna ”lite mjukare sånger” som ”Tio tusen röda rosor” och ”Ensam jag är”. I intervjun framhålles den sistnämnda som en av de sånger som betytt mest för honom.

Vid intervjutillfället var Thore Skogmans vardagar med nödvändighet lugna. Han berättar att han brutit benet och har problem med hjärtsvikt. Han har också en teori om vad hälsoproblemen kan bero på: ”Jag har ju haft ett ruskigt hårt tempo under min karriär, så det kanske man får betala lite för nu.”