Debuterade med barnbok

Omslaget till debutboken Pojken som inte kunde sjunga eller Hesa Fredrik.

Att vara utan sångröst i Tonstad

Det kan vara svårt att avgöra när Thore Skogman toppade sin karriär. En höjdpunkt nåddes helt klart mot slutet av 1960-talet, exempelvis när han 1966 av Expressens läsare blev vald till årets bäste underhållare. Året efter sändes programmet ”Onkel Thores stuga” i TV, där han var programledare under nio veckor.

Frågan är om det inte är 1968 som sticker ut mest ändå. Då hamnade han i fokus som låtskrivare: Lill-Babs hade en hit med ”Manolito”, Jan Malmsjö skördade framgångar med ”Evert Taube” och Jan Höiland röstades in på svensktoppen med ”Tiotusen röda rosor”. Under året tog han även över efter Sigge Fürst som värd för det populära radioprogrammet ”Frukostklubben”.

Mobbas ut på musiklektionerna

Dessutom debuterade Thore Skogman detta år som författare. Det skedde med barnboken Pojken som inte kunde sjunga eller Hesa Fredrik. Den gavs även ut som LP-skiva, med 15 sånger i arrangemang av Håkan Elmquist. På sätt och vis kom nog stoffet bäst till sin rätt i den formen – för det svänger rejält om de finurliga låtarna – men visst är berättelsen läsbar.

Till genren rör det sig om en saga. Den är granska stramt och enkelt hållen vad gäller det episka. I den stad där den omusikaliske pojken Fredrik bor kan i princip alla sjunga och spela. Att Fru Musica står staty på Tonstads torg är därför ingen tillfällighet. Även Fredrik värderar tonkonsten högt, bara det att han saknar förmåga för egen del.

Det försätter honom i svårigheter socialt. I skolan är han närmast mobbad, åtminstone på musiklektionerna. Läraren tycks ha gett upp. Några pedagogiska insatser för att få igång pojkens stämband görs inte. Fredrik lämnas utanför undervisningen och väljer att driva vind för våg.

En ödets ironi att heta Klang

Berättartekniken i boken är ganska egensinnig. För även om det är tänkt att sångerna i första hand ska sjungas, så ingår ju texterna i berättelsen. De för handlingen framåt. I det avseendet är deras främsta syfte att bidra till personkarakteristiken. Först ut är korvhandlare Prins, med ”en alldeles egen visa” om en sagokorv, vilken följs av polis Batongs sång ”Leksaksstad”.

I ”Det var en gång en målare” presenteras sex yrkesmän som alla bar ”sig lite besynnerligt åt när de arbetade”. Bland dem finns en snickare som inte använder spik, en murare som murar utan sten och en bagare som bakar utan deg. Nästa sång bär titeln ”Jag heter Karl-Oskar” och handlar om en grodpojke som verkar försörja sig som gatumusikant.

Men dessa personer hör inte till berättelsen, får vi veta på sidan 21 (av 60). Först därefter placeras ”stackars” Fredrik i skeendets centrum. Hans älsklingsrätt är tonfisk och han övar intensivt på att lära sig sjunga, utan framgång. Nog är det en ödets ironi att hans efternamn är Klang. När han ”sjunger” håller stadens tanter och farbröder för öronen och ber honom sluta. Till och med hans syster Tonette tystar honom.

Manicken sväljes med fiolmedicin

Hesa Fredriks tragiska liv tar en vändning då han inspireras av Toni, en av systerns dockor. Hon kan nämligen ge allehanda ljud ifrån sig med hjälp av en bandspelare i sin mage. Man drar i ett snöre och plötsligt ser en manick till att hon både talar och sjunger. Fredrik tar med sig dockan till doktor Tenor.

Vad som sedan följer är en triumf för företagsamhet och innovativ förmåga. I enlighet med Fredriks önskemål ser doktorn till att montera en ”bandspelare som aldrig gick sönder” i pojkens mage. Den får namnet Ljudit och glider smidigt på plats efter att lite fiolmedicin intagits.

Redan nästa dag ska det stora undret ske. Doktor Tenor stoppar en liten rund bandrulle – ”som såg ut som en jättepytteliten lakritstrissa” – i munnen på Fredrik. Plötsligt kan han framföra ”alla sånger som sjöngs i Tonstad”. De hade spelats in från Tonstadstoppen.

Nöjer sig med att fejka och fuska

Efter att repertoaren justerats med hjälp av att rätt sorts band svalts påbörjas en publik karriär. Syster Sopran, som spionerat under processens gång, äntrar läkarens undersökningsrum. Hon går så ”i spetsen för hela ortspressen”. Rätt snart strömmar nya fotografer och journalister in: ”Sensationen var ett faktum”, inte minst sedan Radio och TV sänt ut sina reportrar.

I denna fas av skeendet går det att känna igen viktiga ingredienser i Thore Skogmans biografi. Det massmediala genombrottet som artist hade han egen erfarenhet av. Även det driv som präglar Fredrik, att slå igenom och bli respekterad som sångare, fanns ju även hos bokens författare.

En viktig skillnad är dock att sagofigurens framgång nås på konstlad väg. Medan Thore Skogman under hela sitt liv hyllade det äkta, folkliga och genuina uttrycket, nöjer sig Hesa Fredrik med fusk och fejk. Det är svårt att se det på något annat sätt än att han ägnar sig åt kvalificerad playback. Han mimar till andra sångares röster.


NOT: ”Pojken som inte kunde sjunga eller Hesa Fredrik” finns på åtta forskningsbibliotek i Sverige. Om den går att låna via folkbiblioteken får man veta genom att kolla på bibblan i kommunen där man bor. Det verkar vara ganska lätt att få tag på den via antikvariat som Bokbörsen.