Thore Skogmans ”pekoral”

Ett montage av omslaget till Bertil Pettersson bok om pekoral med undertiteln ”snedsprång i litteraturen”.

Två dikter förväntas tala för sig själva

En gång i tiden blev Thore Skogmans texter ”föremål för het debatt på dagstidningarnas kultursidor”. Enligt Nya Wermlands-tidningen skedde det 1970. Annars hörde det inte till vanligheten att skribenter inom den sektorn uppmärksammade honom. Även bland akademiker har intresset varit lågt.

Rimligtvis har Thore Skogman nämnts på ett eller annat sätt inom de högre sfärerna, men det återstår att undersöka. Säkert är ändå att ett par av hans dikter tas upp till behandling av Bertil Pettersson (f. 1932). Det sker i boken Att hitta vilse – snedsprång i litteraturen, där de till synes förväntas tala för sig själva. Eftersom ämnet är pekoral så framstår sammanhanget som mindre smickrande.

Vag och knapphändig argumentation

Som Bertil Pettersson ser det utmärks en pekoralist av att ”uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna”. Poeterna representerar förvisso en litterär avart, men ”man förhånar aldrig en pekoralist, snarare omfattar man honom – eller lika ofta henne, med viss, ibland stor, ömhet”.

Till saken hör att det lär vara stört omöjligt att skriva pekoral medvetet. De känslor som formuleras inom ”genren” är oftast både starka och äkta. Den sortens engagemang går inte att härma på intellektuell väg, möjligen med undantag för de komiska snillen som diktar för Grönköpings Veckoblad. Detta är Bertil Petterssons hållning.

Litteraturlistan i Att hitta vilse rymmer 30 titlar, däribland Thore Skogmans Samlade tankar på pränt (1981). Två poem från den boken publiceras och går under beteckningen pekoral. Men argumentationen för varför de hör hemma där är vag, eller åtminstone knapphändig.

Patetiskt och en mycket lyrisk dikt

Den första texten, som citeras nedan, anses bygga på moralisk indignation. Texten bedöms vara en släkting till dem som går till storms mot sprit och alkoholvanor. Även om detta kan vara befogat tar det sig ibland ”lite patetiska uttryck som hos Thore Skogman”, skriver Bertil Pettersson:

Skall snusförnuftet tala
så slutar man med snuset
Skall snusförnuftet dala
då vill man känna ruset
För snus är rus och kosan
den ställer man till dosan
och tar en redig prilla
för att sin åtrå stilla

Får man tro författaren till Att gå vilse går det att hitta ”andra pärlor i Skogmans bok”, det vill säga bra pekoral. Som exempel på det citeras några rader i ”den mycket lyriska” dikten ”Tidig sommarmorgon i Värmland vid Östra Silen 1980”. Den inleds på följande vis:

Det är sommar
när morgonsolen presenterar sig
som ett eldklot över berget
och man bländas av solreflexerna
på den krusiga vattenytan
som med fantasins hjälp ger en bild av ett
förtrollat, jättestort gungande
guldsmycke

Bildningen omfattade Gustaf Fröding

Självklart går det att klassificera de citerade Thore Skogman-texterna på mer än ett sätt. Den som kallar dem för pekoral behöver inte få sista ordet, men den som gör så erbjuder onekligen ett intressant utgångsbud. I det första exemplet är dock frågan hur pass mycket indignation som döljer sig under ytan; det andra exemplet skulle kunna uppfattas som en tämligen exakt förmedling av den naturbild som solljuset skapade, varför det ställer sig svårt att hitta brister i gestaltningsförmågan.

En mer omfattande analys av Thore Skogmans rent tekniska färdigheter som författare får dock skjutas på framtiden. Klart är i alla fall att hans styrka låg på rytmik, inom det melodiska fältet. Analysen bör dessutom ske i ljuset av den litteratursyn som han lyckades förvärva. Tydligen bedrev han inte några högre studier efter sina sju år i folkskola, inte ens som autodidakt.

Han såg sig själv som en speleman, med rötter inom bondkomiken. Detta blir tydligt när till exempel reportrarna från Nya Wermlands-tidningen intervjuar honom inför hans 70-årsdag. De ställer ”20 närgångna frågor till Thore”, men endast en har med skönlitteratur och någorlunda ”hög” bildning att göra:

Vad tycker du om Gustaf Fröding? – Honom träffade jag aldrig (skratt). Nej, men han var väldigt folklig i sitt diktande, hade ett jordnära bett i det han skrev.