Logotypen som blev en staty

Bilden togs sannolikt när Thore Skogman spelade huvudrollen i folklustspelet om Kalle Västman.

Vad som framkommer i boken om Kalle Västman

Utmärkande för Thore Skogmans böcker är att de innehåller noter, försedda med sångtexter. Så är också fallet med uppsatsen ”Kalle Västman”, hela 22 stycken. I övrigt kännetecknas texten av att vara mer tematiskt sammanhållen än andra han skrivit.

Syftet med den är att identifiera, definiera och propagera för ”Kalle Västman-andan”. Mannen ifråga verkar inte ha existerat, för ”det skall inte löna sig” att försöka spåra ”hans historia i gamla solkiga kyrkoböcker”. Uppgiften är istället att ”fabulera och fantisera kring honom”.

En mångvinklad individ med olika yrken

Författarens arbete verkar bestå i att tillskriva Kalle Västman fördelaktiga egenskaper. Dessa ska indirekt spilla över på och glorifiera den trakt där han formats. I en intervju i Borås Tidning sa Thore Skogman att han ville göra honom till ”en logotyp för Västmanland”. Hur pass lyckosamt detta blev får utvärderas, men 1994 restes en staty som speglade intentionerna. Projektet är ett uttryck för den lokalpatriotism som var så central för artisten.

Kalle Västman blir ”det vi gör honom till”, heter det. I Thore Skogmans fantasi blir han en figur i olika skepnader, en ”mångvinklad individ”. Redan på bokens första sida tilldelas han en rad karaktärsdrag. Han är genuin och äkta, står med båda fötterna på jorden. Hans roll som samhällsvarelse skiftar beroende på var i landskapet han framträder. Som yrkesman är han en ”allroundarbetare”, dessutom ett ”födgeni”.

I Västerås har han ett marknadsstånd, där han kränger rotfrukter och grönsaker, särskilt gurkor. I Köping sålde han smågrisar och i Arboga var han bryggeriarbetare. Mest hemma kände han sig dock som arbetare inom metallindustrin, där han ”med sin finurliga vakenhet” kunde tävla med ingenjörerna vad gäller uppfinningsrikedom. Han har därtill ett förflutet som både kolare och indelt soldat.

Egna tankar värdefulla för forskningen

Att Kalle Västman i vissa avseenden ligger Thore Skogman nära är tydligt, särskilt då han med sin ”rappa tunga” är rolighetsminister under rekryten. Något som gör att han hävdar sig som auktionsutropare. Mest lika är de när det kommer till musik, för båda är begåvade på området:

Noter ville han inte höra talas om, utan den inbyggda medfödda äktheten fick gälla till hundra procent. Det lät som det skulle, det tyckte alla som lyssna’ och dansa’. Pretentionerna var inte så stora på den tiden, men den äkta glädjen i det enkla var desto större. Glädjen var en allvarlig del av vardagen trots tungt arbete, som många gånger slet hårt på kroppen. Men att dansa, det kunde ingen trötthet hindra, för i dansens virvlar då glömde Kalle både dålig ekonomi, ryggskott och andra vardagliga bekymmer. Idag skulle vi kalla det för verklighetsflykt, vilket jag tycker bör vara ett legitimt uttryck.

Som citatet exemplifierar finns det mycket i texten som kan läsas som direkta uttryck för Thore Skogmans tankar och åsikter. Det kan gälla synen på artistens uppgift och funktion, men även uppfattningar i moraliska frågor och människans existens i allmänhet. På det viset är boken om ”Kalle Västman” av stort värde för forskningen.

Positivt att kyrkans präster anpassat sig

Till skillnad från författaren är han dock inte nykterist. När Kalle Västman besökte Västerås kunde det bli ett och annat krogbesök på krogen Gropen, ”med en enkel rätt och några supar”. I en av de många anekdoter som förekommer i boken hamnar han i diket under en cykeltur, som en följd av alkoholintag. I synen på sprit finns alltså en olikhet, även i det att Kalle Västman gifte sig med en kvinna från en annan ort.

I texten finns det också partier där Thore Skogman avviker från ämnet, där han berättar minnen och formulerar egna åsikter i olika ämnen. Det kan gälla en färd på Strömsholms kanal, eller bekymmer över hur framgångsrika industrier fått negativa effekter på naturmiljön. Han beklagar att Västmanland varit sent ute att hävda sig som turistmål, något som bygger på att han har höga tankar om sig själv inom ämnet marknadsförening.

Från en sådan position framförs även kritik mot religionen. Vi får veta att det nyttigt att kyrkan ifrågasätts. Dess signum bör vara ”en mer fri och betydande glädjeutstrålning”, något som ungdomar nu för tiden dessbättre förvärvat. Att prästerskapet ”ändrat och anpassat sig till modern tid” ses också det som något positivt.

Han värdesätter regelion högre än religion

Kalle Västmans förhållande till religionen tycks vara begränsad till ”fyra naturliga kontakter”. Han var döpt i kyrkan, konfirmerade sig och gifte sig där: ”Sedan var det begravningen kvar.” Han höll sig till traditionen men annars lät han inte religionen ta särskilt stor plats i vardagen.

Antagligen tycker han ungefär som Thore Skogman. Han är skeptisk till för mycket trolleri i ”den lodräta riktningen”, vilket kan utvecklas till avarter. Risken är att det vågräta perspektivet glöms bort, för vettiga levnadsregler är det viktigaste ”i det stora sammanhanget”. Därför värderas ”regelionen” högre än ”religionen”, i kraft av att det är en ”total realitet”, medan det sistnämnda i sämsta fall kan leda till en frontalkrock med världen, med krig som följd.

Som språkman förnekar sig inte Thore Skogman, dras till ordlekar. Han inte låta bli att bäras med av rim. Detta manifesteras exempelvis när han berättar att det finns en släkting till Kalle Västman i Göteborg som heter Kålle; i Västergötland heter denne Knalle, medan Dalarna representeras av Kulla Västman. Lokala ättlingar har fått namn som Krulle (lockigt hår) och Kille (ett sladdbarn).

Bondkomikern är underhållningens grund

Ambitionen är förvisso att göra Kalle Västman till en logotyp för det landskap där han levt. Men i boken formuleras inte någon vision för framtiden. Texten domineras av ett tillbakablickande perspektiv. Troligen fick aldrig den Kalle Västman som beskrivs uppleva du-reformen, så längre än till skarven mellan 1960- och 1970-talet sträckte sig inte hans levnad.

Oftast präglas av Thore Skogmans fabulerande av idylliserande. Det är med nostalgiska tonfall han skildrar folkparkernas forna betydelse och nutida förfall. Hans positiva bild av idrottsrörelsen är kraftigt idealiserad, i ljuset av vilken kommersiell bransch den har utvecklats till. Samtidigt är han väl medveten om betydelsen av konkurrens inom en marknadsekonomisk ram. Han förordar dock medlemskap i arbetarföreningen, åtminstone ett passivt sådant.

Av särskilt intresse är den värdering av bondkomik som formuleras. Den berättar om hur Thore Skogman såg på grunderna för sitt artisteri. Enligt hans uppfattning ska man utgå från att underhållaren i första hand är en människa, inte en robot eller ett ”sound”. Han betraktar dragspelet och munspelet som lyckliga och värdefulla delar av det svenska kulturarvet.

Vi måste se till att vara rädda om vår egen särart och komma ihåg att den är exotisk för människor från fjärran länder som besöker oss. Vi får inte tillåta att snobbismen, den som ser den breda folkligheten över axeln härja fritt, eftersom jag har den uppfattningen att dåtidens grundunderhållare ”bondkomikern” egentligen är grunden till vad vi idag kallar ”entertainment”.

Thore Skogman