Allvarligt samtal med Skogman

Intervjun publicerades i Borås Tidning fredagen den 23 december 1994.

Reflektioner över det idébaserade i samtalet

För nästan 30 år sedan åkte jag till Karlstad. Jag tog tåget dit för ett allvarligt samtal med Thore Skogman. Det resulterade i en intervju som Borås Tidning publicerade. I förrgår skrev jag ner texten och lade ut den här på Passus.nu. Medan jag pysslade med det blev jag påmind om några viktiga saker som Thore Skogman förmedlade.

Något som fascinerar mig är det enorma genomslag artisten fick på 50- och 60-talet. Detta är dock en fråga som bör baseras på reflektioner över sociologiska faktorer, dessvärre med nödvändighet kopplade till det diffusa och metafysiskt anstrukna begreppet ”tidsanda”. Det arbetet får anstå men optimismen efter världskrigets slut och ökande materiellt välstånd har säkert med saken att göra.

Hursomhelst: här är inte platsen att spekulera över mottagningen, över mottagarens disposition, utan snarare att fixera de medel som format sändaren. Genom att fokusera på artistens predikament går det att ana vilka krafter denne sätter i omlopp. I intervjun använder Thore Skogman termen ”avstamp”, vilket kopplas till aktivism, till den magi som trollkarlen använder för att sätta saker och ting i rörelse.

Estetiken mättes med nyttan

Han lyfter också fram ”timing” som en värdefull och grundläggande egenskap. Dels har den med förmågan att skriva låtar att göra; genom att hamra på exempelvis ett piano genereras en rytm varur det går att skapa en melodi. Dels har timing med livshållningen att göra; närvaron i nuet är av central betydelse, på flera sätt – för att fånga ögonblicket och ”utnyttja ödets nycker” krävs receptivitet, samt en förmåga att agera snabbt. ”Tur förutsätter vaksamhet”, säger Thore Skogman.

I allt detta går det att hitta övertygande förklaringar till varför han var en sådan enormt skicklig scenartist. Han äntrade tiljorna med en laddning som förde tankarna till rent idrottsliga prestationer, men utan att vara militant. Han var mycket lyhörd för de stämningar som rådde i det publika rummet, kunde acklimatisera sig snabbt och navigera utifrån det rådande mentala läget.

Thore Skogmans viktigaste ambition som artist var att sprida glädje, ett mål som gick att mäta. Hur pass glad blev publiken när de hörde hans finurliga slagdängor? Hans estetik utgick från tankar om nytta och funktionalitet. Till detta hörde att väcka känslor av tillit och förtröstan, att förstärka känslan av samhörighet. Hans texter kunde vara nog så häftiga och galna men de siktade oftast in sig på igenkänning.

Glädjespridandet som filosofi

Att vara glädjespridare kan synas banalt, men för Thore Skogman var glädje av största vikt. ”Om man absorberar mycket glädje, klarar man sig bättre när helvetet kommer”, säger han på något ställe. Under detta ligger en medvetenhet om de destruktiva, mörka krafternas existens.

Som framkommer i intervjun blev aldrig Thore Skogman någon bokläsare och gjorde heller inte anspråk på att vara en intellektuell person. Men när den franske filosofen Blaise Pascal citeras och religionsfilosofen Martin Buber nämns i samtalet kunde han identifiera sig med deras tänkande. På sätt och vis berättar det att också han var disponerad för filosofiskt tänkande..

När han fick frågan om han räknade sig som kristen visade han sig vara hemmastadd inom teologin. För egen del tog han fast på det vertikala inom kyrkan, det realistiska. Han uppskattade anständighet, och i synnerhet det kristna kärleksbudskapet och gemenskapen i församlingen. Det lodräta perspektivet, det översinnliga ställde han sig mer tveksam till, vilket han menade att även en del präster gör.

Viktigt att förvalta sitt pund

I mycket av det Thore Skogman skrivit i sina böcker lyser en stark medvetenhet om mänskligt lidande igenom. På det personliga planet tog han det väldigt hårt när fadern gick bort, vilket skedde 1976. Men de destruktiva, mörka tankar som detta medförde vände han till något positivt, något kreativt. Han vistades mycket i skogen, ett intresse för irrationella former väcktes. Thore Skogman blev konsthantverkare, började tälja figurer av trästycken som han plockade med sig hem.

Det är inte långsökt att betrakta låtskrivandet på ett liknande sätt. Sångerna tillkom som ett värn mot obehagliga existentiella insikter. Möjligen står den maniska driften i proportion till intensiteten i dödsmedvetenheten. Till detta kan kopplas en moral som bygger på idén att det är människans uppgift att förvalta sitt pund, i biblisk mening.

Med en ytterst noggrann och omsorgsfull attityd till karriären lyckades Thore Skogman med det uppdrag han gav sig själv i 20-årsåldern. När han hade upptäckt sin talang som kompositör och sångare lovade han sig själv att inte slarva bort den. Han ställde sig framför spegeln och sa: ”Nu grejar du det här!”