Referenser till eftermälen

Thore Skogman dog för nästan 15 år sedan men hans minne lever vidare.

Hur Thore Skogmans liv sammanfattades efter hans död

Den 9 december 2007 meddelade Gävleborgs landsting i ett pressmeddelande att Thore Skogman avlidit. En vecka tidigare hade han fått en fraktur på lårbenshalsen, varefter han drabbades av ett slaganfall. Det skedde på sjukhuset i Gävle och han återfick aldrig medvetandet.

Till hösten blir det alltså 15 år sedan Thore Skogman gick bort. Men hans minne lever vidare. Så sent som i november förra året publicerades en genomgång av hans liv i tidningen Nöjeslivet. Journalisten Susanne Gillberg skriver att han ”är geniet bakom flera av våra mest älskade låtklassiker”, samt att han fick ”oss att skratta med sina upptåg”.

Hon kallar Thore Skogman för ”legendar” och lägger stor vikt vid hans mångsidighet. Hans betydelse som TV-stjärna lyfts fram, liksom hans insats som skådespelare inom filmen. Hennes viktigaste källor är dödsrunor som skrevs i Aftonbladet och Expressen, samt en intervju i Hemmets Journal. Det kan ha sitt intresse att titta lite närmare på dem.

Dog drygt ett år efter sin fru Britt

Intervjun gjordes av Ewa Wiklund och bar titeln ”Jag minns mitt sista samtal med Britt – det ger tröst!”. Eftersom texten publicerades efter hustruns död skedde detta alltså under Thore Skogmans sista levnadsår. Ensamheten var ganska svår att hantera för honom; familjen hade under alla år betytt mycket i hans liv. För att skingra tankarna och hämta kraft ägnade han mycket tid åt musik, ofta vid pianot.

En hel del av samtalet kretsar kring Ord och många visor, Thore Skogmans då nyutkomna bok. Vid läsningen fastnar Ewa Wiklund särskilt för de allvarliga avsnitten: ”Det känns intimt att läsa när han funderar över döden, andligheten och livet som ett lotteri.” Faderns bortgång i mitten av 70-talet blev en svår prövning för honom, än svårare verkar han haft att hantera hustruns cancer och död.

Av stor betydelse för honom var att de hann tala ut med varandra innan det sista avskedet. Båda uttryckte vid det tillfället tacksamhet. De var nöjda med äktenskapet och det liv de fick tillsammans. ”Det kändes väldigt fint och det är ett minne som jag alltid bär med mig”, säger Thore Skogman i intervjun.

Lanserar idén att sorgen bröt ner

Som 75-åring har han en sjukdomsperiod bakom sig, men verkar vid intervjutillfället vara på bättringsvägen. Han tar emot turister som besöker den egna utställningslokalen i Karlstad. Han har framträtt några gånger i Värmland och kan tänka sig att skriva ytterligare en bok, medan låtskrivandet pågår – om än i minskad takt.

Av texten framgår att Thore Skogman haft enkelheten som rättesnöre och aldrig försökt göra sig märkvärdig. Det framställs som att han levt ett förhållandevis tillbakadraget liv med sin Britt, utan någon stor vänkrets. Men han älskar sin publik och uppskattar de få men trofasta vänner han haft under åren.

Förhoppningarna om att kunna ta sig vidare till ett kreativt liv efter att Britt dött tycks dock ha kommit på skam. Åtminstone om man får tro vad Tony Kaplan skrev i Expressen 11 december 2007. Vid det sista samtalet han hade med Thore Skogman var denne ”lågmäld och förtvivlad”. Rubriken ”Han dog av sorg” säger det mesta.

Tony Kaplans minnesord i Expressen

Annars berättar Tony Kaplan om sina möten med artisten under åren. Till en intervju i Malmö på 60-talet blev han försenad en kvart, tid som Thore Skogman tog väl vara på. Han skrev ”Bergsprängartango”, en låt som Siw Malmkvist fick stor framgång med.

Lika roligt är det att ta del av upplysningen att artisten var expert på Pommac, en dryck han som nykterist föredrog framför alkohol. Vid den test som Expressen utförde kunde han utan problem avgöra från vilket bryggeri de respektive flaskorna kom ifrån.

Därutöver gör Tony Kaplan en pregnant men heltäckande sammanfattning av Thore Skogmans karriär. Hans medverkan på Svensktoppen och Melodifestivalen nämns, samt hans betydelse som låtskrivare till andra artister. Att han gjorde långfilmer med bland andra Anita Lindblom och Lill-Babs framkommer, liksom hans frekventa närvaro i radio och tv under flera decennier.

Jens Peterson reflekterar i Aftonbladet

Journalistens grundläggande tes är att Thore Skogman är ”svenskare” än någon annan i ”den svenska underhållningshistorien”. Med sin tudelade kostym, blå och gul, gav han ”den svenska flaggan ett ansikte”. Han skrev böcker och framträdde på i princip alla förekommande scener: från folkparken till kyrkan, från krogscenen till operettscenen, med flera.

I den nyhetsartikel som Aftonbladet publicerade 10 december 2007 förekommer ingen ambitiös genomgång av Thore Skogmans karriär. Istället kontaktar man sångarna Sven-Erik Magnusson och Christer Sjögren för kommentarer. Båda uppehåller sig vid det svåra hälsoläget.

Samma dag reflekterar dock Jens Peterson i samma tidning över betydelsen av artistens verk. Han tillskriver Thore Skogman egenskapen trygghet, hans låtar liknas vid ”musikalisk husmanskost”. Medan genrer som pop, blues och soul började få en växande publik i Sverige, höll han sig till ”dragspel och logdans” och textmässigt till ”anekdoter på bygden”.

Återkommer till Dagens Nyheters texter

Jens Petersons karakteristik är välfunnen och fyndig, fylld av inspirerad espri. Thore Skogman associeras med snälla underhållningsprogram, som en sommarpratare där solen sken: ”i melodier som sprattlade av gott humör”. Han var ett varumärke ”långt innan vi började använda sådana ord”; han var flitig och ”infallsrik som en reklambyrå”. Så där fortsätter det med tänkvärda och belysande infallsvinklar, ofta överraskande.

Det vanligaste sättet hos dagspressen att hantera Thore Skogmans bortgång på, verkar ha varit att publicera korta, faktabaserade artiklar. Det är Karin Robachs text i Göteborgs-posten ett bra exempel på, samt notisen i SVT Nyheter, medan det i Folkbladet och flera andra tidningar förekommer utvecklade TT-texter, ofta kompletterade med kommentarer från kända personer.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tycks ha publicerat en rad artiklar om Thore Skogman strax efter att han dött. Annat är förstås inte att vänta av landets två största dagstidningar. Det förtjänar att återkomma till dessa texter i ett särskilt blogginlägg längre fram, samt till andra dödsrunor i den mån de blir tillgängliga. De som kommenteras ovan är ett resultat av slumpartade fynd, utan anspråk på fullständighet.


NOT: Efter Thore Skogmans död blev jag kontaktad av Borås Tidning. De bad mig skriva några minnesord, vilka publicerades 11 december 2007 under rubriken ”Ständigt på väg mot strålkastaren”.