”Play Croquet!”

Två klot och en pelare bildar en fallossymbol. En jagad kvinna irrar omkring i hotellmiljö, en kanin ikläds rollen som våldsverkare och en komisk farbror flaxar med sina armar.

En sång av Green Street Station

Utropstecknen skapar en auktoritär anda

Låt säga att en krocketspelare vandrar genom stan med en klubba i handen. Mycket talar för att hen ger ett hotfullt intryck. Verktyget ifråga förknippas ju med slag, med att slå.

Och eftersom det inte finns några klot i närheten så kalkylerar givetvis mötande människor med att få sina huvuden kvaddade. Det är sådant vi förväntar oss av varandra nuförtiden.

På sätt och vis är den en sådan atmosfär som råder i videon ”Play Croquet!”. Av någon märklig anledning är det en kanin (tid 1:49) som fått iklä sig rollen som potentiell våldsverkare. Mycket i filmen verkar för övrigt ha tillkommit av diverse märkliga anledningar.

Mystiken är således mycket tät. I förstone verkar det inte finnas täckning i texten för att göra en skräckfilm av den. Interjektionen ”whoa-oh” är rikligt förekommande och kan tyckas uttrycka glädje, sannolikt över krocketsporten som sådan.

Ett problem med den tolkningen är dock att alla rader i texten avslutas med utropstecken. Det gör att dess budskap lanseras i en auktoritär anda, en tendens som den aggressive sångaren förstärker.

Whoa! Whoa-oh!
Whoa! Whoa-oh!
Whoa! Whoa-oh!
Play Croquet!
Do What I say!
Play coquet!
Whoa Yeah!

Kvinna i vitt jagad av två klot

Medan musiken är enkel och effektiv vecklar filmen ut sig i undflyende mångtydighet. Efter att vi presenterats för komisk farbror som flaxar med sina armar, flyttas fokus över till ett jagat kvinnligt psyke. Hon befinner sig i en hotellmiljö som för tankarna till den i filmen The Shining.

I detta finns indirekt en referens till krocketsporten. Den yxa som Jack Nicholson använder när han slår in dörren i en av slutscenerna borde nämligen ha varit en krocketkklubba. Det är i alla fall vad som kommer till bruk i romanen som ligger till grund för filmen. Möjligen hade regissören Steve Sweeney detta i tankarna när han regisserade videon ”Play Croquet!”.

Som vanligt när skräck ska gestaltas är det en kvinna som får iklä sig den jagades roll. Möjligen ligger det en betydelse i att hon är klädd i vitt, oskuldens färg. Det förekommer nämligen en rad sexuella undertoner i filmen. I en scen (efter 1:14) har exempelvis kloten placerats på golvet framför en pelare, vilket skapar bilden av en fallus. Den framträder i trappan där kvinnan flyr omkring.

Det som till en början synes vara en sång som vill marknadsföra krocket, utvecklar sig alltså snart till ett komplext psykodrama, med tragiska bottnar.

Gulaschen låter bättre än den smakar

Låten ”Play croquet!” framförs av Green Street Station. Den verkar inta en framträdande plats i bandets repertoar. Åtminstone på det viset att den inspirerat medlemmarna att producera sin mest ambitiösa video.

Green Street Station hör hemma i Waltham, Massachusetts. I gruppen ingår medlemmar från band som Big Barn Burning, the Stinking Badges och Union Label.

Musikaliskt utgår GSS från klassisk 60-talsrock, som mixas med arenarock från 70-talets början. De fulländar sin eklektiska kompott med att pytsa in en hälsosam dos av 80-talets tidiga power pop i anrättningen.

Till grund för gruppens estetisk ligger dock punkrock, kryddad med en berusande dos av post punk. Så här formuleras det: ”The resulting goulash sounds a lot better than it tastes.”

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt.
Eftertryck och annan kopiering är förbjuden.
UPPDATERAD 2019-11-15

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *